Aftonbladet – 22 mars 1855, sida 2

otaliga krokvägar han gått då han bar mig på sina armar, och jag insåg huru outförbart detta infall var, isynnerhet utan ljus. Det fanns således endast en utväg: att vänta och hoppas! Flera timmar förflöto, röfvaren återkom ej.:; Jag vågade hvarken röra mig eller andas... Mina lemmar hade stelnat af kölden och fuktigheten Min sjuka inbillning framtrollade hotahde spöken uti det-djupa mörkret hvaraf jag på alla sidor omgafs. Ibland tyckte jag tystnaden afbrytas af ett missljudande gapskratt; då och då framträngde ett doft sorl och svaga jemmerrop till mina öron; jag var förintad... jag ville fly... mina ben vägrade att bära mig, och jag vaknade upp krossad både till kropp och: själ. Någon gång återkom jag: till mig sjelf, min själ återfick sin kraft och det var då mina tånkar blickade in i den förfärliga verkligheten Jag ryste när jag tänkte på huru lång tid jag varitvensam. Ej ett enda ljud förrådde främlingens återkomst... Hade han verkligen öfvergifvit mig? Skulle Gud ej sända en räddande: engel till mitt bistånd? ... Vart det hans vilja att jag skulle omkomma här nere, under jorden, rundtomkring omgifven af mörker och förödelse?. .. Hade denne ösling: röfvat: bort mig endast för att öfverlemna mig åt hungerns förfärliga plågor?... Vid dessa tankar omtöcknades åter min själ, och vilda foster af min febersjuka inbillning dansade ånyo omkring mig. Hvilket var förskräckligare, den hemska verkligheten eller dessa hjerspöken hvilka grymt-hånade min förtviflan och min vanmakt?!... Hvilken. ohygglig natt! ..; Och: ändå huru långt ifrån var jag ej att föreställa mig;den verkliga fara hvari jag sväfvat! Huru nära vär det ej att jag aldrig mera skådat; dagens ljus!...