Aftonbladet – 22 mars 1855, sida 2

mean Jag var nära att störta till marken, Lussan! utropade jag. Talar ni om Philip de Lussan?... Säg?.,. är hamhär?... Har han redan erfarit min förfärliga belägenhet? ... O min Gud! då är ej allt hopp förloradt! ... Jag besvär er, vid allt som är er heligt... vid det ni mest älskar på jorden, svara, är det Philip de Lussaa som sårat er. Han teg och återbörjade den mödosamma vandringen. Haru gerna hade jag ej gifvit hälften af mitt lif för att erhålla förklaring på denna hemlighet! Bedrog jag mig ej?... Hade icke denna vilda varelse, som syntes hafva glömt menniskornas språk, uttalat ett ord för ett annat?... Huru kunde jag förmoda att Philip de Lussan redan skyndat till min bjelp? ... Hvem skulle hafva underrättat honom om den fara hvari jag sväfvade? Hvilken löjlig vansinnig tanke!.,, Och ändå, hvarifrån detta svaga, obestämda hopp?... Ja visst, Philip, min högsinnade ädle Philip, han skulle ej tveka att bispringa sin olyckliga Therese! ... åter lifvades, min, själ af kraft och mod. ... Endast, Philip kunde ega nog oförskräckthet, klokhet och ömhet för att befria mig. ... Men huru uppdaga sanningen? ... Främlingen var lika känslolös för mina böner som de rundt omkring i. gångarne kringspridda stenblocken. Slutligen uppnådde vi målet för vår långa tröttsamma vandring: vi stodo vid foten af en hög vindeltrappa, hvilken jag ansåg tillhöra Val-de-Gråce. Säkert fruktade bofven, i samma mån hans krafter försvagades, de stränga undersökningar mitt försvinnande skulle förorsaka, och då han ej längre förmådde fasthålla sitt rof ville han återföra det dit, hvarifrån han röfvat det. Ändtligen skulle jag återse denna heliga boning! Oaktadt abbedissans stränghet, oaktadt de förföljelser (förlåt