Aftonbladet – 22 mars 1855, sida 1

PARIS KATAKOMBER ). Af ELIE BERTHET. IV. THERESES DAGBOK. För att på något vis sysselsätta mig under denna långa och :ryckande ensamhet vill jag skrifva en berättelse öfver mina lidanden. Inspärrad uti ett okändt hus, öfverlemnad åt dessa vederstyggliga menniskors våldsamheter, är jag fullkomligt okunnig om huru länge min stränga fångenskap skall räcka. Kanske skall denna skrifvelse, fuktad af mina tårar, aldrig falls uti deras händer som jag älskar och för hvilka den är bestämd; kanske skall denna min ångests jemmer aldrig läsas af andra än dem som förorsakat min förtviflan. Men hoppet får ej öfvergifva mig, och det hviskar i mitt beklämda bröst att denna beskrifning på min sorg och mitt elände en gång skall läsas af mina föräldrar, mina vänner; af alla dem livars minne i denna förskräckliga ensligbet blifvit mig dubbelt dyrbart. Endast detta hopp, som likväl ingenting rättfärdigar, ingifver mig mod att i mina tankar uppprepa de sista dagarnes bedröfliga och obegripliga händelser. RiDå jag om aftonen, sedan nunnorna aflägsnat sig och allt var tyst omkring mig, skyndade ned till den mörka gången uti Valde-Gråce, hvarest jag med säkerhet r köade på att träffa kyrkvaktaren Philibert Aspairt, oppades jag attalla mina sorger skulle slutas: Jag kan ej heller säga, att jag, u:om den barnsliga rädsla som tystnaden; mörkret och några af nunnhorhas vidskepliga berättelsör injaf mig, erfor någon verklig fruktan. Mitt ymningsförsök väckte ingen enda sam5A B. n:o 30—41, 43, 44, 48, 47, 49—59, —66,