Aftonbladet – 22 mars 1855, sida 1

Jag. tystnade: genast och ansträngde af alla krafter mina, hörselorganer för att uppsnappa något ljud, men förgäfves, jag hörde ingenting. Emellertid märkte jag tydligt att röfvaren, , hvars sinnen nödvändigt skulle vara mera uppöfvade än mina, erfor en liflig oro. Jag ville; åter tala, men för andra gången ålade han mig med en befallande åtbörd tystnad. Hastigt framträngde aflägsna rop tydligt till mitt öra, och jag såg skenet af ett ljus lysa i slutet af en lång gång. Nu uppgaf jag ett genomträngande skrik. Hördes mitt jemmerrop, eller förlorade det sig: i de :omätliga hvalfven? ... Jag vet ej,, men han, mannen i hvars: makt jag fallit, släckte häftigt lampan, fattade mig i sina armar, och oaktadt mitt motstånd :.bar han ånyo bort mig med otrolig.snabbhet. Hvarthän ämnade han sig?... Det var mig omöjligt att gissa. Det förekom mig som om han tog en hel mängd krokvägar, ibland böjde hän sig ned till marken, utan tvifvel af fruktan att jag skulle stöta mig mot hvalfven eller någon utskjutande pelare; men dessa rörelser saktade ej hans skyndsamma gång. Ropen hade upphört, ljuset hade försvunnit, jag sjelf var utmattad och lät handtera mig likt en liflös massa, metvetandet var åter nära att öfvergifva mig; jag tyckte att min själ redan lösgjort sig från dess jordiska stofthydda och nu sväfvade i dödens svarta och isande .rymder. Ändtligen stannade han och lade sakta ned mig på en stenbänk; han lyssnade, slog eld och tände på en lykta. Vi befunno oss äfven nu i en båla, nästan lika med den första, endast ännu eländigare och. utan. möbler. Röfvaren i satte sig. ned på marken framför mig och började, åter sitt fåniga betraktande, Oaktadt den långa väg hän till hälften springande