Aftonbladet – 22 mars 1855, sida 1

nämde djurs förmåga att seimörkret och det sva ga lanäpskenet var tillräckligt försatt göra dem ondt. . Hans lemmar voro spensliga, nästan fina; om jäg ej varit öfvertygad att det var han, hvilken röfvat bort mig, skulle jag aldrig trott denna efter utseende så svaga varelse i stånd att med så mycken lätthet kunna bära mig genom dessa underjordiska gångar. Hans drögt var af en grof enkelhet och bestod i ett slags kort rock af brunt ylle, kring lifvet sammanhållen af ett läderskärp. En påse, kastad öfver hans ena axel, innehöll troJigtvis de för hans underjordiska promenader erforderliga verktygen. Hans ben och fötter voro alldeles bara. . Denna figur satt endast några steg ifrån mig och betraktade mig med en märkvärdig uppmärksamhet. Hans djupa, eldiga blick, på en gång liknande ugglans och. vildkattens, förskräckte mig; jag kände att jag ej längre kunde uthärda den och vände mig bort. Men då steg den okände häftigt upp, med ett hopp var han titt. bredvid mig och böjde sig ned öfver; mitt ansi,te.. Då han såg att jag fullkomligt återfått sansningen började han dansa, med vild glädje kläppade han händerna och upprepade oupphörligt med hes röst: O, O, O! Therese. .. O,0, O! Thåerese de Villeneuve . . . vacker . . . skön... Ol...n Hans rörelser voro snabba och lifiiga. Då och då hejdade han sig för att se på mig, men derefter återbörjade hån sina oförklarliga glädjeyttringar. ; , Emellertid repade jag mod; längtan efte! friheten och rädslan för denna menniska, som lik en galning hoppade omkring mig: upplif vade mina krafter, jäg reste upp mig på halmbädden och frågade: : i Hvem är ni? Hvad vill ni mig? -Hvarföj har ni fört mig-bit? Ljudet af min röst syntes behaga honom