Aftonbladet – 21 mars 1855, sida 2

mm —— Lr — ———— —X.—waoe— ;?? re — Men ni sjelf, min herre, huru har ni erfarit detta? Genom slumpen. Min ställning ålägger mig att vara en talrik mängd menniskors förtrogne, Jag erfor er mors historia af en pergon, hvilken, att dömma efter dess svåra samvetsförebråelser, ej spelt någon ärofull roll i hennes sorgliga lif. Jag hade sett er två eller tre gånger hos fru de Brancåas; den upptäckt jag gjort sysselsatte lifligt min själ, den öfverensstämde md de planer, som i flera år upptagit mina tankar och varit föremål för mina sömnlösa nattbetraktelser. Först ville jag öfvertyga mig om sannfirdigheten af dessa upplyspingar; jag fann dem fullkomligt sanningsenliga. Då jag blifvit riktigt öfvertygad derom, tänkte jag endast på att studera er sjelf. Ni minns huru efterhängsen jag var; hvårje ord som gick öfver edra läppar vägde jag med småaktig noggrannhet. De dagar ni plaiderade i Chatelet infann jag mig alltid der, och hvarje tanke ni uttalade uppskref jag i mitt minne för att i ensamheten ytterligare öfvertänka den. Men detta var ej nog; för att ännu grundligare lära känna er karakter, valde jag er till medarbetare i en tidning, hvars fårg och åsigter voro så djerfva och fria som möjligt; jag förskaffade er derigenom ett tillfälle att öppet uttala edra verkliga tankar öfver vår samhällsställning och de reformer dess nuvarande olyckliga ställning kräfde. Dessa oupphörliga studier utföllo i allt till er fördel; jag fann er lika klok som ståndaktig och beslutsam, likä modig som tillgifven, lika varm i att försvara och utföra det ädla och goda, som okuflig i ert hat emot det låga och föraktliga; med ett ord, min prins, jag fann er fullkomligt värdig det höga kall hvartill ni är bestämd och hvarom jag så länge, ehuru mot min vilja, dröjt att underrätta er.