IVUIRTD, Va PULS DEUS: ESTFELT, Hufvud-Agent, — N:o 28 Fredsgatan. Han, som i lifvet ville gå och gälla såsom ordningens och lugnets upprätthållare, och af konservatismen äfven länge så betr: ktades, tycktes genom sin död lyfta en börda af folkens och styrelsernas bröst. Öfverallt stego fonderna, utom i Berlin. Detta är betecknande för meningen om Preussens närvarande konung, hvars vidskepliga och vacklande sinnes kastningar trotsa alla beräkningar. Med mycken skicklighet hafva de som i dödsstunden närmast omgåfvo den ryske sjeliherrskaren, sammansatt myten om czarens politiska testamente till sin kära Fri z,, och med raturlig hänförelse har denne skyndat att motItaga den heliga helsningen. Han dväljes helst bland gengångare och drömmer om en längegedan försvunnen riddartid, och det ser ut som erfordrades det åskorna af kanonerna från ett nytt Jena för att väcka honom ur sina poetiska drömmar. Fransmännen togo saken till en början utomordentligt lifligt, och 3-procentsfonderna stego på en gång 5 francs, emedan de goda parisarne fått i sitt hufvud att alla hinder för fredens återställande voro på en gång undanröjda med Nikolaus. Liksom Napoleon III sade: Vempire cest la paiz, och troligen med lika litet sanning, ropade parisarne i början: la mort de Nicolas cest la paiz. Men illusionen skingrades likväl snart och delades åtminstone icke inom styrelsens regioner. Kejsaren var i Boulogne, dit hans gemål genast telegraferade nyheten till honom. Det första bref han skref efter dess mottagande skall hafva börjat med orden rien nest chang — intet är förändradt — och krigsrustningarne fortsättas med större ifver än någonsin. Man börjar nu också i allmänhet, såsom det synes, återkomma från den första hänförelsen och taga i betraktande, att Ryssland är ett land med traditioner som måste upprätthållas, kejsaren må heta hvad som helst och hafva haft hvilka sympatier som helst, åtminstone så länge inga omständigheter äro för handen som tvinga till deras öfvergifvande eller modifierande, och detta är ännu ej händelsen. Den nya kejsaren har talat, och om vi äfven med Times måste taga i betraktande den konventionella nödvändighet som vid uppstigandet på Nikolai tron tvang honom att orda något stortaligt om det politiska arfvet efter czar Peter, Catharina Il, Alexander och Nikolaus, så kunna vi dock icke, såsom T:mes, anse denna proklamation blott och bart såsom en formalitet utan betydelse. I vår tanka måste Alexander fortsätta det motstånd Nikolaus alldeles icke utan framgång gjort de allierade, så vidt han ej vill gifva krona, och kanske lif, till spillo för en medtäflande broders krigiska sympatier. Snarare vore det de allierade som kunde göra några medgifvanden åt sonen, hvilka de ej kunde göra åt fadren, och en inflytelserik del af den engelska pressen har icke försummat att derpå anspela. Måhända är det också för ett sådant syfte som engelska regeringen skulle vilja upplösa det närvarande krigiskt stämda underhuset, till hvilken afsigt vi sett några spår framskymta. I båda länderna finnas stora bekymmer öfver kriget, och stämningen är i ej ringa mån nedtryckt, men på båda ställena måste något göras som efter de långa missödenareleverar nationerna och höjer nationaläran, och krigets fortsättande med eftertryck har på visst sätt blifvit en hederssak för båda de allierade regeringarne. Särdeles är detta förhållandet i Frankrike. Man klagar der allmänt öfver att ingenting afgörande skett. Detta synes på aldra sista tiderna hafva gifvit anledning till en antibonapartistisk rörelse, särdeles i provinserna, hvartill man förut ej märkt några tecken; en mängd arresteringar hafva egt rum. Man tycker att denna stumma regering — ce gouvernement muet, som man uttrycker sig — blir odräglig när den, med all makt hon har i sina händer, ingenting uträttat: Prins Napoleons uppförande på Krim har också bidragit att omstämma många som förut varit tillgifna det nuvarande systemet, men sgom icke skulle tycka om att se denne höns på den kejserliga tronen. Oaktadt allt beröm tidningarne slösat på honom, kommer det mer och mer i dagen att ban på Krim burit sig åt som en stympare, och att han just i slaget vid Alma visat en fullkomlig brist på mod, det-enda man begärde af honom, då man allmänt kände att han icke hade några militäriska insigter. Canrobert blef naturligtvis mycket missnöjd med honom, och till hämd derföre gjorde han sin bostad till en samlingsplats för alla missnöjda i franska armån, så att han slutligen på Canroberts ganska bestämda begäran måste återkallas. Efter sin återkomst har han. såsom