af kärlek, af vanmakt!... Ni, som vet allt, urskulda henne, rättfärdiga henne! O, min Gud! hvarför beröfvar du mig tron på allt hvad jag ansett ädelt och upphöjdt? Jag kan ju ej nu merå — i dessa ögonblick då jag icke längre är mig sjelf mäktig, då hela menskligheten inger mig afsky — åkalla denna engels rena och melankoliska bild som jag kallade min mor! ...n Hvarför uppväcka dessa sorgliga minnen, min son? De papper chevalier de Lussan eger, ge er del af allt. Må ni för närvarande åtnöja er med vissheten att, såsom ni Höppades, olycksbringande omständigheter förorsakat den arma Luciles, er mors, fall. Hon var knappt sexton år; ljuf och blyg sökte hon icke i en lysande vånheder glömskan af sitt fel. Konungen förblandade henne ej heller någonsin med sina öfriga öfvermodiga favoriter, hvilkas intriger och brott ådragit Frankrike så många olyckor; och ännu under hans sista dagar, då hjertat var uttorkadt och till och med namnen af flera bland hans gamla mätresser försvunnit ur hans minne, tänkte han med dystert välbehag på denna oskuldsfulla varelse, hvars fall han tyvärr förorsakat. Lucile skulle blifva mor. För hennes egen skull, för den förnäma familj hon tillhörde måste man för hvarje pris dölja hennes vanära. Det var då detta sinnrika medel påhittades, som sedan så ofta blifvit användt; man sökte en tjenstvillig make, hvilken för penningir skulle samtycka att med sitt namn öfverskyla den unga flickans svaghet. Chevalier de Lusssn föreslogs; han var visserligen känd som spelare och det var äfven bekant att hans skulder vida öfverstego hans förmögenhet, men han var af gammal adel, riddare af Sankt-Ludvigs-orden och hade ett ytterst elegant sätt. Dessa fördelar förbländade den unga qvinnans anförvandter, och