sin plats vid hans sida och sade med denna vänliga, ömma röst han så ofta begagnade då han talade till Philip: Arma barn! er smärta rör mig; sjelfva edra vilda utbrott flyta ur en såren och upphöjd källa, att jag ej kan förebrå er dem. Huru många andra i ert ställe skulle ej hafva varit stolta att erfara, det kungligt blod flöt i deras ådror, till och med fastän vanäran fläckat deras födelse! Men denna upp: täckt må vara huru smärtsam som helst för eder min son, så kan ni ej längre betvifla dess sannfärdighet. Utan att tala om den utomordentliga likhet ni eger med porträtter, tagna af Ludvig XV i hans ungdom, så har jag läst bref, hvilka fullkomligt bevisa er höga härkomst. Herr de Lussan, er såkallade far, har ännu i sin ägo ett litet elfenbensskrin, till hvilket han alitid bär nyckeln på sig och hvaruti dessa bref förvaras, ... I brist på andra bevis, kan jag ju äfven citera denna ä lla harm som skakade er, då ni erfor hvad ni anser för er mors skam. Var ej denna känsla värdig er verklige far, då han, ännu ung, ädelmodig och ridderlig, förtjenade namnet Ludvig den högtälskade! Och att tänka, utropade Philip vildt, att. jag hela mitt lif föraktat och hatat honom... att jag ännu för några minuter sedan kände en liflig smärta öfver att ej hafva kunnåt följa hans döda kropp, för att till och med i det sista slunga smälek och förbannelser på bans praktfulla graf. Min son, Gud har utan tvifvel tillåtit detta hat och detta förakt, för att straffa den vällustige konungens brott. Men .min mor!... utropade Philip förtviflad ; tala med mig om min mor, som jag trodde så ren, så helig... säg mig att hon ej lät förblända sig af den höga rangens skimmer . .. säg mig att hon dukade under