Aftonbladet – 19 mars 1855, sida 2

Doktorn bugade sig djupt och gick. Chavigny, hvilken redan erhållit ett bortskämdt barns privilegier af abbe de la Croix, ämnade just slunga fram några af sina vanliga muntra infall, men stormästarens ansigte hade antagit ett så högtidligt och vördnadsbjudande uttryck, att skämtet dog på den unga vildhjernans läppar och han gick tyst ut. Då abbe de la Croix blifvit ensam med Lussan skyndade han att omsorgsfullt stänga dörrarne, derefter återvände han till Philip, hvilken orolig och förvånad öfver denna hemlighetsfullhet tagit plats, och satte sig sjelf midt emot honom. Min son,, började stormästaren sedan han några ögonblick tyst betraktat den unge mannen, jag har medlidande med er otålighet och vill derför blifva så kort som möjligt. Emellertid har ni gissat rätt i att detta samtal först handlar om vårt heliga samfund, och jag är nödsakad ingå i några detaljer öfver dess ursprung, syfte och medel., Ännu en gång, stormästare,, afbröt Philip lifligt, säger jag er att jag aldrig ämnat vägra genomgå de invigningsprof de öfrige af edra neophyter underkasta sig; derför ahser jag det onödigt ... Tyst, vanvettige yngling! Ni är liksom det uti mörkret vilsegängna barnet, hvilket stöter bort den hjelpsamma hand en vis ledare räcker det... Jag måste gifva er dessa applysningar medan ni ännu är i stånd att förstå dem, ty sedan jag utsagt detta olycksbringande lord hvarför Jag kommit hit, skall ni ej längre fösta er uppmärksamhet vid dessa vigtiga intressen, oeh mina ord skola snudda örbi ert öra liksom vatten på en kopparpiöt., Derefter började han en lång afhandling öfver tempelherreorien, beskref deas lärösatjer och syfte; samt förklarade dess gemenskap med de öfriga hemliga sällskaper, hvilka