Aftonbladet – 17 mars 1855, sida 2

praktfulla tafla hvilken utbredde sig framför dem. Vädret var skönt, solen kastade sina upplifvande strålar från en molnfri himmel, fältet hade iklädt sig sin friska drögt af blommor och löf. Den kringliggande skogen genljöd af trastarnes och näktergalarnes melodiska sånger. En svalkande vestanvind, som medförde de olika blommornas vällukter, flöktade då och då omkring dem... Den friska luften, skapelsens harmoni och solens lifgifvande sken, som uppvärmer och lifvar alla varelser, hade ej heller förfelat sin verkan hos våra begge hjeltar. De upprätade sig småningom liksom svaga plantor, länge utsatta för mörker och köld; deras lungor vidgades, de insögo lifvet i fulla drag. Chavigny, hvars organisation var mera känslig för intryck, erfor först naturens uppfriskande och ljufva verkan, han jagade bort de sorgliga tankar, hvilka lägrat sig inom hans hufvud, och med sin gamla munterhet utropade han: Inte sant, Philip, lifvet är skönt! också du måste i dag känna dig lycklig öfver att ej hafva lemnat dina ben qvari vissa förbannade svarta hålor, hvilkas bekantskap vi tyvär fått göra litet närmare . . . Jag känner mig alldeles föryngrad och liksom näktergalen stämd att lofsjunga våren och kärleken! Det är så längesedan jag rimmade! Få se hvartill min sånggudinna inspirerar mig... O, Flora! O, Venus! O, Zefyr! O, Apollo, parnassens gud... Tyst, oförbätterlige dåres, afbröt Philip otåligt; vär detta ett ögonblick att tänka på sådanader dumheter? Men du har rätt, abben, fortsatte han något mildare, vädret är skönt Säg, Chavigny, om vi skulle begagna det och i dag återvända till Paris ? Nu, Philip, lärer det vara min tur att gifva dig namnet af dåre, som du vid alla tillfälJen så frikostigt består mig. Du tror dig stark derföre att du äntligen börjar kunne