Aftonbladet – 17 mars 1855, sida 1

Lyktstolpar af Jern. Som 148 st. Tyktstolrar af gjutet jern, Hvilka förut begagnats på Norrbro och vid Nybron att uppbära oljelyktor, komma, såsom: nu mera obehöflige för detta ändamål, att för Stadens räkning försäljas; alltså: ega hugade köpare atv förseglade anbud. å desamma till Drätsel-kommissionen ingifva. före kl. 42 på dagen, Onsdagen den 28 rästk. Mars. Närmare. underrättelser om Lyktstolparnes beskaffenhet erbållas alla Söcknedagar å Stadens Byggnadskontor, 2 tr. upp i Drätselverkets hus vid Myntgatan. Stockholms Stads Drätsel-kommission den 28 Febr. 1855. ripvenne Tenorhornister, en Tenorbasunist, två Hk Tubister, tre Trumpetare och tvenne Cornettister kunna erhålla förmånligt engagement vid: ett Infanteri-Regemente, då: de personligen, så fort ske kan och före första hälften af nästinstundande April månad anmäla sig hos Musikdirektör 4. Sandb i Ekesjö. Ä bes så SRA on sen Kort RR TER TR Re sp Nå väl,, sade generalförpaktaren nästan andlös, jag springer hals öfver hufvud till gojjeministern och rådgör med honom hvilka ått och steg vi skola taga. sJag följer dig!, utropade fru de Villeneuve. Jag med!, skrek abbedissan. I detta ögonblick framträdde Sylvia åter, hennes steg voro rädda och vacklande och hennes ögo . blygsamt nedglagna; chevalieren, med hvilken hön först vexlat några ord, följde henne förvirrad. Jag bönfaller herr och fru de Villeneuve tt höra mig,, stammade hon darrande. De äro helt och hållet okunniga om de svårigheter och faror för hvilka de utsätta sig vid tt dylikt företag, och jag skulle skatta mig ycket lycklig om jag från deras hufvuden kunde afvända ännu en ny olyckä.s Som vi redan sagt hade financieren ännu ej bemärkt Sylvias och chevalier de Lussans härvaro; han hade visserligen sett några skugor röra sig vid ingången till salongen, men an hade tagit för afgjordt att det var några Af husfolket. Ingenting kan heller jemföras med hang öfverraskning att så der oförmoadt befinna sig ansigte mot ansigte med de egge personer hvilka han af alla minst vänat finna i sin hustrus rum. Han blef ömom, blek, ömsom purpurröd; än fästade han ina förvirrade blickar på den ena, än på den andra. Det var likväl danösen som mest ådrog sig hans uppmärksamhet; Sylvias närvaro på detta ställe öfversteg helt och hållet hans förstånd. Han yttrade ej ett enda ord, utan afvaktade under obeskriflig ångest gåtans lösning Ingen syntes varseblifva generalförpaktarens förvärring — Fru de Villeneuve stampade häftigt med foten i golfvet. cÅterigen ni, mamsell! utropade hon hårdt,