hvad som för hvarje menskligt sinne måste vara heligt och vördnadsvärdt? Fåfängt åberopar den officielle författaren att man i detta fall endast upphöjer till skrifven lag något som förut varit lagpraxis, Det är sannt att den gamla lagen blifvit i några fall och några instanser så tolkad, att hvarje administrerande af sakramenterna genom andra än vigda händer skulle vara gäckeri, och vi beklaga att pluraliteten af högsta domstolens medtemmar omfattat en tolkning, som uppenbarligen står i strid så väl med våra religiösa föreställningar, som med dessa okända symboliska böcker, hvilka hvarje svensk embetsman svär att taga till regel för sin tro, och som återför o:s direkt i skötet af påfvedömet; men wi kunna derföre icke tillerkänna dessa högsta domstolens fällanden, der underdomstolarre frikänt, såsom existerande lag, icke en gång såsom en lagpraxis. Med samma rätt skulle också högsta domstolen kunna förklara D. Hi Skrifts läsning utan presterligt biträde för gäckeri med det heliga ordet. Mar har ju sett huru fromma och andaktsfulla menniskor blifvit dömda till böter för sabbatsbrott, när de, i strid mot konventikelplakatet, samlat sig på söndagar till gemensamma andakteöfningar. Hvarföre då ej så godt rent af förbjuda all andaktsöfning på egen band, utan presterligt biträde? Detta vore åtminstone konseqvent och sammanhängande med sträfvandet i det helz, hvilket allt mer och mer röjer sitt sanna väsende, såsom utgående derpå att genom utvidgandet af det presterliga statsembetsmannaskapets maktfullkomlighet inskränka den individnela friheten. Sedan man ej mera i yrkena kan bibehålla det älskade skråväsendet, söker man införa det på det andliga området och utbilda det protestantiska påfvedömet till den höjd att det snart må kunna jemföras med sin romerska urbild. Och ändå klagar man öfver att allt flera svenska medborgare afsöndra sig från statskyrkan. Tror då någon att det är de dogmatiska spetsfundigheterna som i första rummet förorsaka dessa Javinlikt växande affall? Nej, det är den tryckande känslan af statskyrkans disciplinära och verldsligt sinnade tyranni, som icke tillåter sina medlemmar eller, rättare sägdt, sina undersåter, att efter sitt samvetes behof begagna de gudomliga nådemedlen utan att bokföras, kontrolleras och attesteras; som förnedrat dessa heliga föremål ända derhön att låna ut dem åt den yerldsliga makten såsom vilkor för vittnesmåls afläggande, giftermåls ingående, ja till och med för sjelfförsörj ningsrättens utöfvande; som i hvarje stund användes för tiwliga ändamål, för riksdagsstrider och mantalsskrifning, bränvinskontroll och kontroll af räfoch vargskinn, som uppvisas för skottpengarg erhållande o, s8. v. Eurv är det möjligt att en sådan kyrka, som i allt linat sig till den verldsliga maktens handtlangare och derigenom i grund blifvit till sitt sinne så förverldsligad, skall kunna motstå tryckningen af de andliga rörelser som genomgå tidehvarfvet, och de djupare behofven, af större individuel frihet som åtfölja dessa rörelser? Öfverallt har kyrkans disciplinära välde påskyndat sektväsendets utveckling, på samma gång den likväl äfven på sekterna fortplantat det klerikala förtrycket. Hos oss eldar man under separatismen genom tvångslagar, som snart nog måste göra den ännu dröjande brytningen fullständig. Men vi å.ervända till den officiella försvarsartikeln för sakramentallagen. vMotståndarne till densammzn, heter det, klandra mindre förslagets beskaffenhet än att ett förslag blifvit gjordt, att man icke låtit obestämdheten och ofullständigheten qvarstå. Detta uppenbarar en afsigt att hålla en dörr öppen för sådant som vår ordning ej tillåter. Ganeka rätt; de som ogilla den nya lagen vilja hellre ha qvar obesämdheten än de vilja bestämma lagen i en efter deras tanke fullkomligt skef, förtryckande och reaktionär syftning, en syftning, lika stridande mot den hittills gillande lagens anda och mening som mot hela vår protestantiska bekännelses grua.satser, . Olyckligtvis har författaren rätt äfven deri, att måjoriteterna i våra riksstånd ej tänkt på samma sätt, om de eljest tänkt någonting alls, då förslaget åtminstone i två stånd endast gick igenom af en slump, med ett par rösters öfvervigt, Det var bedröfligt att saken skulle komma så i riksdagens sista timma, satt. den vigtiga puingip den innebär ej kunde blifva tillräckligt begrundad. Högsta domstolen har deremot genom sitt afstyrkande endast; velat försvara , den efter. vår öfvertygelse i grund oriktiga tolkning a! den gamla lagen, som der. redan gjort sig, gällande, och för möjligheten af hvars, efter vår tanka högst olycksbringande fortsättande artikelförfattaren, säger att den nya lagen måste antagas.. Men, öfver dessa myndigheter står konungen, såsom ej. blott statens men hos oss Efven kvrkaus öfverhufvud. Hang regering