STOCEEALY cen 16 Mars. Den ryktbara s..k. sakramentallagen skall, såsonv det allmänt uppgifves, : hafva variti föremål för Kongl. Maj:ts behandling redan den 7 dennes, och ryktet: förmäler äfven: att den vunnit nådig sanktion. Hr statsrådet, numera, biskopen Reuterdahl kunde icke på ett värdigare. sätt. sluta: sin .statsrådsbana än genom att medverka till : stadfästandet af en: lag, som återföter oss några sekler närmare åfvedömet. En ytterligare anledning till enna förmodan hemtar man af en i det of-: ficiella bladet för.i onsdags införd, icke såsom insänd, betecknad artikel, som är ganska ominös och som torde få anses såsom varande af officiel egenskap, utom det att den, genom :! en: vissöstilens egendomliga nätthet: och pryd; lighet, lifligt:erinrar: om ett författarskap som man varit van att tillskrifva ett ganska högt ursprung. i Artikeln går ut på att med flera argumentersförsvaravdensnya lagen. Det första är att frågan här icke skulle vara om en ny lag: utan blott om. förtydligande af en redan gällandev. Vi måste på det allvarligaste bestrida denna åsigt. Den gamla lagen stadgar ansvar för gäckeri med sakramenterna, men innehåller ingenting om deras utdelande genom andra än behörigen : vigda prester. Hvarken i vår bekännelses grundläror eller i våra kyrkliga stadgar finnes någon antydning att sakramenterna. profaneras genom deras förvaltning af :andra än vigda händer, men väl genom nöddopets anbefallande ett medgifvande af motsatsen: Den nya lagen förklarar uttryckligen genom sin slutfras — gör någon eljest gäckerin c. — att all sakramenternas förvaltning af lekmän är ett gäckeri, och den vid förbudet deremot tillagda frasen, i annat fall än särskildt medgifvet är, är blott en ytterligare oformlighet i dess oformliga redaktion. Ty:om allt utdelande eller mottagande af sakramenterna annat än genom presterligt biträde genom den nya lagen är förklaradt vara gäckeri, huru kan då något enda särskildt fall tänkas, under hvilket detta gäckeri skulle kunna af samhällsmyndigheterna medgifvas? Är det måhända, fiskaler och länsmän som i särskilda fall skola kunna fylla prestens plats vid sakramenternas utdelning? Men utan att tala om denna enorma oformlighet — och vi lärde under förra riksdagen att icke de gröfsia redaktionsfel skrämma när det är fråga om att efterkomma någon hög vilja — fråga vi, är det rättvist att med samma straft belägga den afvikelse från en rent tillfällig ordningsstadga, som enfaldiga och fromma menniskor begå när de af samvetsskrupler och med vördnad och andakt mottaga sakramentet af en sjelfvald, ej prestvigd lärare, och det oblyga upprörande hånet mot i