Aftonbladet – 15 mars 1855, sida 3

I kessen, lik hjelten i en romandikt. Sällan I förfelar denne sin man; har han afskjutit böstå san, griper han till pistolen; han leker så väl , med dolken som med sabeln; född och uppfödd i krig och till krig, är han i öfrigt ett F vilddjur, ostyrig, otämjelig. Modig såsom .Jhans klinga, vig såsom hans häst, belåten I med en handfull ris till föda, fanatisk som Jen muselman, blodtörstig, som en hednmg, I kämpande för friheten midt ibland otillgänglliga berg, förmår våld intet på honom. . . Hvarje Åtscherkess bär vapen, och redan ofta har man Ibland liken funnit qvinnor, hvilka genom sin tapperhet hafva satt ryssarne i förvåning. I detta krig ges ingen pardon; det hårdaste dslafveri väntar de ryska fångarne, och för att) icke lemna tscherkesserna medel till krigets fortsättande, har man antagit till grundsats att Jicke utlösa krigsfångarne... Den ryske soldaten betjenar sig på sin sida af kolfven nästan Jlika väl som tscherkessen af pipan; han föredrar den framför bajonetten, hvarmed han, såsom han säger, blott kan döda en man i dsender, då han med kolfven kan slå ner två eller tre på en gång. Också äro efter enl slagtning de fleste ryska kolfvarne sönderbrutna, och soldaterna bedja ganska ofta officern om tillstånd stt få vända om geväret. . . Huru föga genom alla dessa strider ännu di denna stund blifvit vunnet för czarens ändamål, är likväl nogsamt bekant. Å Bland de mede!, som kejsar Nikolaus fördÅsökt använda, för att åtminstone för framtiden underlätta tscherkessernas kufvande, är äfven uppfostrandet af tscherkessiska barn och ynglingar uti den rättrogna ryska religionen och i tron på czarens gudomliga makt, för att sedan användas såsom missionärer bland sina landsmän. Men äfven dessa hafva, ehuru uppfostrade i sjelfva Petersburg, så snart de Jåterkommit. till sitt fädernesland, kastat den ryska evangeliiboken i den första tscherkessiska flod och förenat sina krafter med landsmännens till fäderneslandets försvar, endast lifvade af ännu starkare hat emot ryssarne. De ifrån Ryssland medförda biblarne hafva de understundom användt för att deraf göra l patroner till sina gevär. Czaren har, efter dylika erfarenheter, på senare tiden öfvergifvit försöken ått på religiös väg omvända dem. De tscherkessiska kadetterna i Petersburg uppfostras således numera i den muhamedanska läran, och man inskränker sig att hos dem söka inplanta den politiska tro, som är för czaren önskvärd. Man har med skäl anmärkt detta förhållande såsom ett bland bevisen, att närl kejsar Nikolaus låtsat höja den kristna trons banår såsom en fana för sina eröfringskrig mot turkarne eller andra muhamedaner, detta endast varit ett tomt föregifvande, för att slå dunst i ögonen på dem, som varit nog enfaldige att deraf låta narra sig. Huru många menniskolif blifvit spillda i detta kaukasiska krig, som den ömsesidiga förbittringen ieke sällan förvandlat till ett slagtande, har ingen räknat, och ingen lärer kunna göra det. På ryssarnes uppgifter om storleken vare sig af sina egna trupper eller af fiendens, kan man af flera skäl icke förlita sig. Å ena sidan blygas de att tillstå, att de behöft använda och uppoffra så stora krigshärar emot en så ringa hop; å andra sidan stå, såsom bekant är, uti detryska rikets aflägsnare delar icke sällan hela regementen eller åtminstone ansenliga delar deraf endast på papperet i rullörna, under det generaler, öfverstar och intendenter stoppa de summor, som för deras föregifna aflöning, utrustning och proviantering, utgå ur krigskassan, uti sina egna fickor. Bedrägligheten, försnillhingen och tjufveriet hos de ryska embetsmännen, både militära och civila, har under skygd af det ryska czarväldet, — tack vare den brist på offentlighet och på tryckfrihet, som lärer vara så nödvändig för bevarandet af sjelfherrskarens egen vidunderliga makt, så länge detta låter sig göra, — redan sedan lång tid tillbaka frodats, mera än veterligen i något annat land i Europa, sjelfva Turkiet icke ens undantaget. . Under kejsar Nikolai regering hafva visserligen flera försök än förr blifvit gjorda att stäfja dessa missbruk, men utan synnerlig framgång, emedan man icke vågat medgifva, och en rysk cozar aldrig kan våga medgifva, användandet af det enda verksamma medlet deremot. Den författare, af hvilken vi lånat den anförda skildringen af striderna vid Kaukasus, sjelf en rysk adelsman och ryss till själ och hjerta så god som någon, ehuru visserligen icke en bland dem som krupit för kejsar Nikolaus, yttrar härom bland annat: Alla tjensternän, stora och små, roffa helt öppet och strafflöst, ifrån soldatens ammunition ända till hans lifsmedel och sjukhusens medikamenter. I visst afseende stjäl man till och med menniskor, derigenom att man ända till slutet af ett fälttåg döljer antalet af dem som stupat i en slagtning. Så väl efteråt som förut försnillar man således proviant och beklädnadspersedlar för sådana, hvilka, längesedan försvunna ur lederna, först vid fredeslutet försvinna ur armens rullor. I Kåukäsus, der fientligheterna aldrig blefvo aforutna, hade detta skändliga missbruk oerhördt tilltagit. Lederna voro tomme, rullorna voro fulla, fickorna äfvenså. Kompanichefen lefver af sitt kompani, öfversten af sitt regemente, generalen af sin brigad, och så vidare. Befälhafvaren öfver en armökär, när. hän afträder denna till en :annän, vöfverenskommer med sin efterträdare; och så är saken uppgjord., () Dessa i andra länder oerhörda underslef upptäckas icke ehs vid ihspektionerna; så vida icke en sådan någon gång förrättas af kejsaren sjelf i egen person, emedan inspektörerna vanligen sjelfve låth muta sig af tjufvane och göra gemensam: sak med dem. Det är sålunda; som .d2 medel och verktyg despoten begagnar för att stärka och utvidga ) Se bland annat Ryssland under Kejsar Nikolaus den förste, af Iwan Golowin, sidd. 88, 372 o. följ. — Författaren till detta arbete, grefve Golowin, tillhör I; en af Rysslands förnämsta adeliga ätter. Syssel1: