PARIS KATAEOMBER ). Af ELIE BERTHET. TREDJE DELEN. I. DÅANSOSEN. Chevalier de Lussan hade på mer än fjorton dagar hvarken sett eller hört någonting om sin son. Ehuru denna omständighet egentligen var den gamle spelaren ganska likgiltig, hade han likväl flera gånger skickat för att fråga efter Philip. Portvakterskan hade då alltid gråtande svarat budet att den förträfflige unge herreno, som hon alltid kallade sin hyresgäst, en afton gått uti upprörd sinnesstämning och att han ej sedan synts till. I början oroade ej denna frånvaro chevalieren; tvärtom, han skrattade och sade, gnuggande sina händer: Förträffligt! pojken börjar då ändtligen röra på sig litet. Jag slår vad att den skälmen ej är längre borta än i någon vacker damå boudoir; har han hittat dit, hittar han också derifrån; jag visste nog jag, att isen skulle smälta . . . äpplet faller aldrig långt ifrån trädet. Å Men då öfver fjorton dagar gått, började likgiltigheten förenas med en lätt oro. Vädret var vackert, en skön Majsol kastade sina förgyllande strålar öfver det gamla Paris mörka och trånga gator; lyckan hade om natten varit vår chevalier bevågen, han hade vunnit flera rullar dukater och erhållit ett leende af en förnäm dam; allt bidrog, med ett ord, att öppna hans själ för bättre känslor, och han beslöt stiga tidigt upp för att sjelf söka taga reda på sin förlorade son. Klockan var tu, hvilket är mycket tidigt för en spelare, då herr de Lussan, klädd i sorgdrägt, väl rakad och pudrad, med hatten under armen och käppen med guldknappen i handen, gick ut från det hus han bebodde i Maraisqvarteret. Han bar en svart rock utan s) Så A. B. n:o 30—41, 43, 44, 46, 47 och 49—59.