Aftonbladet – 15 mars 1855, sida 1

ten slog igen vagnsdörren, den okända gaf sina befallningar, och åkdonet flög bort med den hastighet fyra kraftfulla hästar kunna åstadkomma. Helt förvånad öfver detta oväntade äfventyr, kunde herr de Lussan ej yttra ett ord. Den okända syntes redan ej mera tänka på hans närvaro, utan öfverlemnade sig ogeneradt åt sina sorgsna tankar. Slutligen varseblef hon sin gästs bestörta utseende och ett skallande skratt genljöd åter från hennes friska läppar. Bekänn, chevalier, skämtade hony att ni tror på någon bonne fortune! Ack, förtrollerska ! utropade den gamle rougn, och samma leende, som under regenttiden förskaffat honom så många öma blickar, sväfvade äfven nu öfver hans vissnade mun; det vore minsann icke första gången, men aldrig har en mera förledande . . . Åbh, chevalier, jag tror ni skryter... Nå nå, det är ej underligt... Det var allt länge sedan . . . Gamla minnen ... I alla fall förstår jag att hela färden måste förefalla er som en enlevering., Man blir icke enleverad vid mina år, sköna dam, och vid edra enleverar man icke., Huru! Känner ni icke igen mig? Vet ni icke hvem jag är? Ert ansigte är s8ådant att det icke glöms då man sett det en gång. Men var öfverseende mot en af edra underdånigaste slavar, hvars syn blifvit något försvagad... Jag kan icke påminna mig hvar jag har haft den stora äran, det utomordentliga nöjet att se er., Hvad säger ni, chevalier! Har ni glömt bort ett ungt fruntimmer, af hvilket ni en afton vann tolf louisdorer hos friherrinnan de Forteville? . .. Fy, chevalier; den aftonen var ni icke artig., Friherrinnan de Forteville var föreståndarinna för en biribiklubb, besökt af en temligen blandad publik. Vänta, vänta, sade chevalieren eftertänksamt; jag vet; ni är baronessan . . . fröken. ..n Visst icke! Jag är rätt och slätt Sylvia