Aftonbladet – 15 mars 1855, sida 1

knappar men med plöröser vid ärmarne; sjelf hade han likväl ej förlorat någon utan delade endast hofsorgen efter Ludvig den XV, hvilken hade dött några dagar förut; ty som riddare af Sakt-Ludvigsorden måste herr de Lussan genom sina kläder antyda en sorg hvilken han, likt så många andra, ej bar i bjertat. Han begaf sig först till sin sons bostad, hvarest han måste afhöra den medlidsamma portvakterskans jemmer och gissningar, men några bestämda upplysningar öfver Philips hastiga försvinnande kunde denna gumma icke gifva honom, hon visste ej mera än han sjelf. Chevalieren begagnade sig af sina faderliga rättigheter för att få komma in i Philips rum, hvilket han noga undersökte; men der fanns ingenting, hvarken bref eller andra saker hvilka kunde tjena till rättesnöre för den försvunnes upptäckande. Efter denna examen gick han derifrån, sedan han först ålagt portvakterskan att genast underrätta honom så snart hon fått någon spaning på Philip; denna rekommendation åtföljdes af en ganska försvarlig penningeuppmuntran. Ehuru den faderliga oron visst icke var mycket häftig, syntes likväl ett drag af svårmod i chevalierens ansigte då han lemnade sin sons boning; han glömde att småle åt de förbigående damerna samt skyndade vägen framåt med ne!slagna ögon och en hos honom föga vanlig tanspriddhet. Utan att han för sig sjelf kunde redogöra hvarför, började denna långa frånvaro lifligt sysselsätta den gamle rougns tankar. Han funderade på till hvilken af Philips bekanta han: borde vända sig för att erhålla några underrättelser; slutligen påminte han sig Chavigny, hvilken han flere gånger sett i sällskap med sin son. Anfäkta ! mumlade chevalieren, om någon kan gifva mig upplysningar om min unge Cato, så är det bestäradt den den lille abben, som följer honora likt skuggan. Chavigny är en munter ture, det kan icke vara svårt att locka sanningen ur honom, ifall det verkligen är