Aftonbladet – 14 mars 1855, sida 2

fälle. att se mille Kindahl, sedan hon tillhörde Kongl: teatern. Det vittnar öm så sällsynta och intressanta artistiska anlag, så väl i aseende på uppfattningen och måhända ännu mer mimiken, att man måste göra sig de mest angenäma förhoppningar om denna unga skådespelerska. Vissa scener, t. ex. den, då Axel Oxenstjerna vill öfvertala drottningen att afstå från sitt beslut att afsäga sig regeringen, återgifver hon förträffligt; med ett ord, vi tro att den kongl. seenen aldrig sjelfvilligt gjort en störfe förlust än då dess styrelse icke sökte at: bibehålla mlle K. Att hr Torsslow såsom Axel Oxenstjerna var den fulländade mästaren, behöfver icke sägas. Mile Lindman såsom Lucia, Messeniernas hämdgiriga moder, förtjenar särdeles loford, ehuru stygg bennes rol är. Uppsättningen i kostymer var särdeles praktfull. Vi förespå detta drama en fortfarande framgång. Vi tillåta oss emellertid i förbigående en anmärkning, hvartill vi en annan gång torde utförligare återkomma. Har vår historia verkligen så stor brist på sådana ämnen, som på en gång lämpa sig till dramatisk behandling och kunna anslå nationalkänslan, att det icke skulle löna mödan för den begåfvade skalden att framställa andra bilder än dem man redan flere gånger förut åskådat. Erik den fjortonde och drottning Christina tyckas utgöra älsklingstemata för våra drama urgers behandling. Historien börjar alltmer att skingra den poetiska nimbus, som omger den förre, och i samma mån blifva också de skildringar man hittills gjort af denne olycklige konung ohistoriska. Samma öde har drabbat och skall måhända än ytterligare drabba Gustaf den stores ryktbara dotter, hvilken dessutom har det emot sig, i jemförelse med Erik, att hon aldrig haft nationens hvarken sympati eller medlidande för sig. Södra teaterns repertoir har för det mesta upptagit Herr och fru Tappermanp, Första ngen på teaterns, Den nye Kommendanten samt ett nytt stycke af Hedberg, Huru tiden förändrar,, hvilket sistnämnde gjort lycka