Aftonbladet – 14 mars 1855, sida 1

vapen mot hvarandra. Frihandelns teorier gifva krigsanledning när andra stridsämnen tryta. Den ena sidan är en ifrig protektionist i afseende å vårt modersmål, hvaremot å andra sidan praktiseras ett storartadt lurendrejeri af allt slags utländskt kram. Äfven. våra menlösa utgjutelser hafva emot vår innerligaste mening förtrutit en författare, hvilken understundom i Stockholms Dagblad uppvaktar den ärade publiken med ,bref, som icke äro några bref,. Likväl torde vid närmare besinnande ett missförstånd ligga till grund för det bittra utfallet. Om man t. ex. företager sig att beskrifva de i någon roman eller dram förekommande skildringarne af lifvets missförhållanden, eller att måla ohyggligheterna inom ett fängelse, eller plågorna inom ett sjukhus, månne man dermed bestrider det estetiska värdet hos romanen och dramen, nödvändigheten af fängelset, eller menniskokärleken, som grundat sjukhuset? De offentliga teatrarne hafva under den sednare tiden varit särdeles verksamma. Den Kongl. har bjudit på Edith, Doktor Wespe, Ett glas vatten, Giftermålet på befallning, Don Juan, Leonora och en intagande balett, Rosens bild; hvarjemte repetitionerna å Hugenotterna under hela tiden oafbrutet fortgått. Edith har redan blifvit så tillräckligt granskad, att oss återstår föga eller intet att tillägga. Med allt erkännande af fru BirchPfeiffers fintliga savoir faire, kännedom om teatern och vackra språk, måste man dock i estetiskt afseende ställa ifrågavarande produkt af hennes flitiga penna på en ganska låg ståndpunkt. Felen hafva öfverflyttats från romanen till dramen, men framstå dock här i desto bjertare dager, ju mera gestalterna blifvit afklädda det hölje af detaljer, som un. derstundom skyler bristerna. Emellertid gjorde