Aftonbladet – 14 mars 1855, sida 1

vara en välbergad man. Presten dog sedan han sett sitt verk blomstra, och i sterbhuset fanns, utom snickarens öfverkorsade revers, knappast något annat än åtskilliga fjerdingar förtorkad bröllops-, dopsoch begrafningskonfekt. Hade nu samme snickare gått till någon annan bjelpsam man, så hade han säkerligen i sin stora nöd fått till skänks några riksdaler den ena gången, några klädespersedlar den andra, matvaror den tredje, och så hela åren ow. Men fastän detta sätt att hjelpa var vida kostsammare än det förra, tron j väl att den fattige snickaren derpå skulle något vunnit, vare sig i minskade lefnadsbekymmer, ljuzare utsigter för framtiden eller fastare sjelfständighetskänsla? Hvad nytt? Det är frågan. Ni landtboer skulle se huru man tränges vid tidningarnes utdelnaingsställen för att mot några skillingar tillbyta sig kunskap cm verldens gång. Ni skulle vid gjutiden inträda på något schweizeri, för att skåda med hvilken feberaktig otålighet man afvaktar kolportörens ankomst. Men iron j väl, redlige vänner, att fastän dessa korpar i tidningsskepnad hvarje qväll tillföra oss den efterlängtade andliga spisen, tror ni väl ati vi derför hysa någon den ringaste känsla af tacksamhet? Långt derifrån! Gud, hvad den tidningen är tråkig; hvad den är odräglig; det står ju ingenting uti den! Sådan är den orlofssedel hvarmed den menskliga obelåtenheten affärdar gina välvilligaste tjensteandar. Men är det väl dessas fel att ingenting händer i verlden? Eller händer verkligen ingenting? Man är icke nöjd så. framt ej hvarje timma, hvarje minut är moder åt någon stor kstastrof; och man glömmer i sin ifver att hvårje id bar att genomlöpa en lång serie af stadier innan den hin