Aftonbladet – 14 mars 1855, sida 1

några trasor värja sig mot den isande kölden. der det förut varma blodet stelnar under sitt lopp, och der kinderna, i stället för att höljas af rosor, färgas af plågornas och dödens hemska blekhet. Menniskovännens hjerta sönderslites vid denna anblick, och endast åsynen af den tysta välgörenheten, som går omkring och tröstar den qvidande, värmer den som fryser och mättar den hungrande, kan öfver den upprörande taflan gjuta ett svagt sken af försoning. Ingen stads invånare kunna i välgörandet och hjelpsamhet emot nödlidande mäta sig med Stockholms. Det skulle dock icke sakna sitt intresse att jemföra värdet af hvad som årligen i penningar eller varor bortgifves, med de dermed åsyftade verkningar. Troligen skulle dessa visa sig ganska ringa. Gatorna genomströfvas af olyckliga varelser, på hvilkas anleten eländets, så väl det fysiska som moraliska tryckt sitt kainsmärke. Men välgörenheten hos oss är bhjertats, den oöfverlagda känslans, icke förståndets. Det goda skiljes från det gagnande, och ögonblickets ingifvelse utesluter tanken på framtiden. Det rinner mig härvid i minnet, huruledes för flera år tillbaka en fattig, men redlig snickare gick upp till en gammal prestman och klagade sin nöd. Olyckor hade störtat honom från välstånd i elände. : För att lifnära sig och barn hade han slutligen måst sälja sin hyfvelbänk och sina verktyg. Tiggarstafven var den enda behållningen. Det är rätt ömkligt med dig, min vän,, sade presten. Men var tröst. Skrif en skuldsedel åt mig på den summa du behöfver för att ånyo uppsätta din verkstad med allt dertill hörande. : Om du är flitig och ordentligt betalar din ränta, så skall allt gå dig väl. Inom några år hade allting has snickeren förändrats, och om han ännu lefver lärer han