Aftonbladet – 13 mars 1855, sida 2

danskar honom till mötes på gården, hvilka genast lade vanterne på lassen och började plundra deras innehåll, innan Tufve kom i tillfälle att visa sin passersedel. Då denna sedermera företeddes, fick han af värden reda på hvarest befälet bodde och begaf sig dit, der han beklagade sig öfver den skada bonom blifvit tillfogad. Befälet godtgjorde honom för den humle soldaterna tagit, samt kommenderade tvenne man att följa honom till närmaste lägerplats vid Burlöf. När nu Tufve fått sina lass i ordning begaf han sig från Åkarp med sin ej så särdeles angenäma betäckning. Då han kommit upp om backarne till stora landsvägen något söder om det ställe der nu Hvilan är, ville han öfvertala soldaterna till att återvända, med försäkran att han sjelf vågade sig fram till stället; men dessa voro obevekliga. De gingo helt smått framför hästarne med dragna sablar, hvilket förargade Tufve, som var tvungen att köra skridt oaktadt det var mycket kallt och godt slädföre. Slutligen lyckales han dock att få dem till att åka, hvarpå de satte sig upp på en af de bakre humlesäckarne. Tufve språkade mycket med sina danska vänner, men tog under tiden upp knifven och afskar det rep som höll säcken, hvilket hade den beräknade följden, att då hästarne drogo till, tumlade soldaterna på ryggen i en stor snödrifva, der de blefvo liggande i sällskap med humlesäcken, medan våra resande foro sina färde under ett klingande skratt. Nu bar det åstad allt hvad tyget kunde hålla, men ingalunda till Barlöfs by, utan rakt framåt stora landsvägen. Framkomna nära Malmö vid de så kallade Körsbärsbackarne blefvo de varse ett ganska lysande skådespel. Hus och väderqvarnar voro af danskarne antända till värmnings