Sverge skall absolut och ovilkörligen afskga sig et klokt begagnande sfven i sin mån af omständigheter na; vi yrka blott den, som vi tycka, för le gros bor sens, lättfattliga satsen, att Sverges försvarssysten hvarken bör eller kan byggas pä, eller ögonblickliger förändras efter tillfälliga omständigheter. Förf., som yrkar den satsen, att linieskepp äro a intet värde, dä de till styrka och antal äro under. Jägsna fiendens, vill härför hemta ett färskt bevis deruti, a!t Ryssland af sina linieskepp förlidet är icke haft den ringaste nytta emoi vestmakternas förenade flottor, utan måste skeppen ligga instängda inom be. Töstade hamnar. : Det är sannt; men å andra sidan kan man då med lika skäl fråga: hvad nytta hade väl Ryssland af sina kanonslupar — ty det saknar icke sådana? Hafra de hindrat fienden, som icke egde en enda af dessa berömda, fartyg, att blockera alla hamnar, att förstöra eller hämma handeln, att härja flera ställen af de för ett skärgårdsförsvar väl annars sä lämpliga Finska kusterna? Hafva de hindrat intagandet och raserandet af Bomarsund? Är det månne de, som hindrat intagandet af Sveaborg och Cronstadt? ) Förf. tror, som ofvan är anmärkt, att vestmakterna, i händelse af en icke osannolik allians med Sverge under förestäende krig, skulle vara vida mer betjenta, om de tillgängliga medlen i större proportion ansvändes på utrustande af fartyg tillhörande skärgårdssvapnet, och att ett biträde af 50 å 60,000 af våra adugliga och tappra soldater samt 150 a 200 af vära berömda kanonslupar skulle för ifrågavarande alliebrade blifva af vida större nytta än de få linieskepp, hvarmed vi kunde öka deras flotta. — Det är ailtför möjligt, till och med troligt, att under vissa förhällanden så kunde blifva fallet; men det oaktadt, och med all respekt för hvad man så väl känner om amiral Napiers yttrande härom under hans besök i aStockholm — man har ännu bättre sedermera lärt att känna den tappre amiralens sätt att yttra sig; — sä hysa vi likväl åtskilliga tvifvelsmål, huruvida sir Charles, eller nägon annan engelsk eller fransk amiral, skulle vara så särdeles angelägen att ens emottaga dessa mycket berömda och bepuffade kanon slupar, med vilkor att sjelfve bemanna dem och föra dem i striden; hvaremot vi, som sagdt, väl tro att de gerna emottaga dem af oss bemannade — det vore alltid ett försök, som icke kostade de allierade någon manspillan, oundviklig till en af förf. mähända icke anad grad, helst om, som man tyckes föreställa sig, meningen vore att i främsta rummet använda dem mot — Cronstadt och Sveaborg. Vi anse visserligen icke — säsom vi bört många asäkkunnige män göra ) — de berömda kanonsluparne för komplett odugliga; tvärtom tro vi, att både de och till och med kanonjollarne kunna vara sf stor nytta vid vissa speciella lokalförhållanden och till vissa speciella ändamål; men vi tro, att det vore minst fullt ut lika vådligt att, såsom man från motsidan är böjd, öfverskatta deras värde, som att öfverskatta Tnieskeppens; samt att den vigt, som ångans användande fätt i afseende på sjöförsvaret, och hvarom förf. och vi-äro fullkomligt ense, omöjligen kunnat vara så utan inflytande på beskaffenbeten af skärgårdsfartygens konstruktion, att de för ett halft sekel sedan såsom lämplige ansedde rodd-fartygen täunn skulle vara de bästa; ?) hvarföre vi äfven äro öfvertygade, att den närmaste framtiden skall bärnti visa ett förändradt system, och att de grundgående fartyg, som England och Frånkrike möjligen instunide sommar komma att sänJa till Östersjön, icke komma att likna våra berömda kanonslupar eller vara konstruerade för att egentligen fortskaffas medelst rodd, med en beqvämlighet och ett utrymme för besättaingens rörelser och blotta existens, vida understigande slafskeppens eller fänggalerernas; hvadan, enligt vär tanke, det värit ganska klokt att man, under deni denna väg befintliga materielens fullständiga iståndsättande och kompletterande till foll utrostning, icke tillsvidare i någon vidsträcktare mån ökat den eller byggt massor med nya kanonslupar, såsom nu påyrkas hafva bordt ske. ) Men ehvru mycket ännu vore att härom säga, våga vi dock ej taga det för en tidningsartikel medgifna utrymmet i vidlyftigare anspråk. för denna punkt, utan öfvergå till den västa, eller att visa, att förf. i väsentlig män oriktigt uppfattat tvistefrägans om sjöförsvarets beskaffenhet nuvarande ställning. Förf. yttrar, att skulden för hvad som inträffat — eller skeppens försättande i tjenstbart skick och uraktlåtenbeten att betydligen oka skärgårdsfartygens antal — till en betydlig del äfven ligger hos Rikets Ständer. — Detta ärsannt, så sannt, att om detta, hvad vi dock anse för en förtjenst, vore ett fel, så är det felet så helt och hället ständernas, att det icke ens skulle kunna af styrelsen nu, eller för den närmaste framtidens kraf, hjelpas, och det förundrar oss, hur den skarpsinnige förf. i Aftonbladet kunnat förbise detta. Det har blott kunnat ske genom en fullkomligt oriktig uppfattning af tvistefrågans närvarande ställning. Vi tillåta oss derföre att göra nägra ganska väsentliga rättelser i den af förf. uppdragna historik af frägan. Vi vilja ej heller gå längre tillbaka än till 1823 (eller rättare 1828) ärs riksdag, då striden emellan bsjöförsvar som seglats och sjöförsvar som ror egentligen lifligare begynte;ven strid, som sedermera i 20 är ifrigt fortsattes utsn annat faktiskt resultat, än att begge delarne af vapnet mer och mer förföllo, måhända i vissa afseenden i högre grad, än som aäfven under så missgynnande omständigheter ovilkorligen behöft blifva följden, eburu de af ständerna, under ioflytelsen af de stridiga opinionerna beviljade anslagen obestridligen voro alltför otillräckliga ens till underhållandet af materielen, och föga medgafs till nybyggnad. Man fordrade emellertid, och med skäl, att ätminstone regeringen skulle hylla bestämda principer och i öfverensstämmelse dermed framlägga j ett förslag. Så skedde, efter konung Oscars uppstigande på tronen, vid 1847 års riksdag, då friherre Gyllengranats förslag framlades. Detta, bygdt på grundprincipen af ängkraftens användande i stor skala och äfven på framtida linieskepp, förkastades at Ständerna. Dä 1850 ärs riksdag inträdde, hade regeringen — vi äro nästan frestade att tro af snart sagdt förtviflan öfver att icke komma någon väg — gått öfver till en annan bana, och af d. v. sjöministern, grefve von Platen, framlades ett fullständigt, med mycken omsorg utarbetadt förslag, hvilket, såsom förf. i Aftonbladet mycket riktigt anmärkt, åsyftade satt, med åsidosättande af linieskeppsförsvaret, använda tillgångarne bufvudsakligen till utveckling af ett kustförsvars; — Ständerna godkände ej detta förslag, ogilläde utdömmandet af linieskepp, och beviljade ett icke obetydligt extra anslag till kompletterande af förråderna samt iständsättande af de skepp och farg, som K. M. kunde anse förtjena att göras användbara !7,).— Grefve von Platen afgick, och till hans efterträdare utsågs nuvarande sjöministern, statsrådet Ulner, som, till följd af sin förnat innehafvande befattning, borde kunna bäst bedömma skeppens och öfriga fartygens verkliga tjenstbarhet och förtjenande af iständsättande. Statsrädet Ulners vid sistförflutna riksdag framlagda förslag var icke något förslag i samma mening som de begge föregående, d. v. a. i afseende på orgacisationen af sjöförsvarets framtida lar, utan innehöll blott en redogörelse för hvad och huru mycket af den befintliga materielen blifvit för de beviljade medlen, i enlighet med -Ständernasbeslut, iständsatt; en uppgift på de ytterligare kostnader, som forärades för hela denna materielskompletterande, iständsättande och räddande frän vidare förstöring; en arbetsplan hur detta kunde ske till 1857 års slut, och en tillstyrkan att Ständerna mätte fortgå på denna kloka bana attnu, med åsidosättande af all väsentlig nybyggnad — sä i ena som andra riktningen — först göra i ordniog det man redan egde, hvarefter, såsom orden i det K. M:ts proposition bilagda statsrådsprotokollet lyda, sedan detta mäl vunnits, sättet att sedermera städse vidmakthälla denna materiel och att möjligen till