Om vi leta i svenska historien, efter katolisismens ide, finner man icke, så vidt vi kunna erinra 033 nägon prest såsom ledamot af konungens rådkammare och förvaltare af de s. k. kyrkoärendena, hvilka från och med reformat onen öfverflyttades på konungamakten, förr än under konung Gastaf III är 1789 gaf sin biktfader biskop Wallqvist en plats föredragande för kyrkoärenden i konungens kansliv, ehorn icke ens han ärer varit föredragande hos konungen, utan denna föredragning fortfarande tillhörde inrikesministern. Han var likväl en utmärkt skarpsinnig och talangfull politiker, vida mer än hierark och prelat. Derefter var Biskto , Heurlin den andre prest, som tog säte vid konseljbordet; äfven hvad honom beträffar, kan det ej bestridas att han har politisk både erfarenhet och iasigt, och att han tvifvelsutan bäde genom sitt lynne, sina fallenbeter och sina kunskaper, passat bättre till verldslig embetsman än till prest. Hans utnämning möttes likväl med ett allmänt ogillande, hufvudsakligen derföre att han beklädde prestembete och att man ansåg det presterliga elementets inrymmande i konuvgens rådkammare vara ett återsteg till papismen samt helt och hållet stridande mot principen för en pro estantisk styrelse af kyrkan. Dennz allmänna opinion föranledde också konung Oscar at vid sitt uppst-gande på tronen, inom ett par mänader afskeda d:r Beurlin och, för att så bestämdt och öppet som möjligt inför landet och Europa ädagalägga sin egen mening om prestkragens olämplighet för konseljen och obehöfligheten att ega en prest till chef för ecklesiastikärenden, kallade konungen en f. d. militär, möjor Silfverstolpe, till emottagande af denna portfölj. Vi hafva icke hört nägon pästå att under hr Siliverstolpes innehafvande af detta embete kyrkotrendena blefvo sämre förvaltade; tvärtom torde det omdöme vara temligen allmänt, som Aftonbladet jemväl uttalat, att hr Silfverstolpe; som i öfrigt var en både politiskt bildad, erfaren och sjelfständig man, skötte ecklesiastikdepartementet bättre än bäde hans företrädare och hans begge efterträdare, och att, isynnerhet hvad skolväsendet : eträffar, ban nedlade en stor förtjenst. Då den plötsliga ministörförändringen 1848 inträffade föregafs ännu prestembetet vara ettofverstigligt hinder för professorn d:r Thomander att inträda i kabinettet, och man valde då en professor inom de verldsliga fakulteterna, hr Genberg; men om han icke, såsom man hade all anledning hoppas, lyckades fullgöra sitt embetes åligganden, så var det visst icke derföre att han ej var prest, utan tvärtom ersedan han allt för mycket ställde sig i beroende af biskopar och konsistorier och uppfautade sitt kall så till sigandes på ett presterligt sätt, hvarföre han ocksä före sitt afskedstagande blef vald till biskop och erhöll kräklan såsom belöning för trogna tjenster mot det högvördiga ståndet. Reaktionen hade emellertid med friberre Paknstjerna tagit ett stormsteg in i konseljen, och följden derai blef, att, med bortkastande af den nägra är förut högtidligt proklamerade principen, en af Sverges mäktigaste prelater, dr Reuterdahl, intog taburetten. Men äfven han var åtminstone känd för något slags politisk verksamhet vid riksdagarne och var säledes ieke helt och hållet en novus homo. Nu har man tagit steget ännu längre ut, och till svar på den af de tvenne riksstånd, hvilka representera de allmännaste opinionerna och de största intressena inom samhället, yttrade önskan om doktor Reuterdåhls entledigande, har regeringen nu kallat en annan teologie Aoktor, som icke, så vidt han hitintills är känd, kan anses representera något annat än det rent teologiska elementet, och icke har någon annan qvalifikation till embetet, än att han är prest och professor i Upsala. Man synes säledes nu hafva kommit så långt, att man anser presterskapet, såsom kast, vara rent af berättigadt till en särskild representant vid konungens rädsbord, alldeles som under påfvedömet. Vi neka ej att en sådan företeelse i hög grad bedröfvar oss, emedan vi äro fullt och fast öfvertygade, att de mänga maktpåliggande och invecklade ärenden, som tillhöra ecklesiastikdepartementet, af ingen kunna förvaltas sämre än af en prest, han må vara så lärd som den lärdaste af kyrkofäderna, likasom vi äro förvissade att en ecklesiastikminister bör finnas vida mer i den mening, att, hvad kyrkosaker och presterliga befordringar m. m. d. angår, vidmakthälla ordning cch vaka öfver att presterskapet gör sin pligt, d. v. s. vara ett slags custos öfver detsamma, än en öfverherde eller skyddspatron. Man talar om att de separatistiska rörelserna i landet taga i anspräk ett slags presterlig verksamhet på taburetten, och att i detta hänseende det vore af nytta att der hafva en man af teologisk lärdom och skarpsidhighet. Efter insändarens förmenande ligger likväl häruti en betydlig förvillelse, dä tvertom all erfarenhet visat, att den med den teologiska lärdomen oftast följaktiga skolastiken och spetsfundigheten snarare befrämjar split och oro inom församlingen, än den stillar och lugnar rörelserna, hvilka bero af någontiog helt annat än exegetik. Brännpunkten i dessa rörelser är dessutom just oviljan mot den kyrkliga myndighetens räit att dekretera hvad menniskan skall tro eller icke wo för att varda salig, och protesten mot denna myndighets absoluta veto i religiösa ämnen. De ifrågavarande rörelserna äro fördenskull här i grunden antihierarkiska, d. v.s. af rent protestantisk natur, och man tyglar dem visst ieke derigenom att man förvandlar en rent verdslig syssla, såsom ecklesiastikministerns, till ett andligt kardinalsembete, som med sina vingar skall öfverskygga presterna och städse stå på deras bästa. Uti dessa, som i alla andra stora frågor är det alltid en fördel att den, som har afgöranderätten eller det vigtigaste inflytande pä denna, stär utom hvarje skrå och icke inom detsamma snärjes af de nät, som omspinna skräets egna medlemmar. 2 Någon ursäkt finnes således, i insändarens tanke, ej heller från denna synpunkt, att till minister välja en lärd, men i alla statsmannarvärf fullkomligt obevandrad prest, utan tror insändaren en upplyst lekman kunna vida skarpare och mera mångsidigt bedömma hvad som erfordras för att inom kyrkan vinna andlig frid, hvilken är längt ifrån detsamma som den kyrkans s. k. enhet, för hvilken presterskapet strider, oci som aldrig kan existera utan det stilleständ och den indifferentism, som leder till andlig förruttnelse. Om man slutligen vänder sin uppmärksamhet ät det konstitutionella hållet, så kan det icke annat än väcka misströstan att erfara, huru litet afseende regeringen fäster vid Rikets Ständers opinioner i afseende på valet af rädgifvare. Man kan visserligen svara oss, att sådant är Ständernas egen skuld, enär de, t. ex. såsom vid sednaste riksdag, utan afseende på ridgifvarnes mer eller mindre duglighet och den akining representationen för dem hyser, bevilja allt bvad regeringen pekar på och inskränka sin opposition till nägra skarpa tal i ett par af riksstanden emot ministrarne, samt på sin höjd lägga en hop svar-. ta kulor ät dem i voteringen; men detta hindrar icke att man ju bör anteckna förhällandet såsom en karakteristik på styrelsen och ett bevis på lamheten af det representativa systemet här i landet och nödvändigheten af dess förändring, sävida folkets ombud skola kunna lyckas att utöfva nägot sädant inflytande, som bestämmer regeringens system och politik. — Kongl. Maj:t har under den 1 innevaanda månad ninfämnt och förnvdnat. NM Afrareto.