åt stormästaren, uti hvilkens vård jag anförtror dig till min återkomst. Den lilla abbån började gnola på en visa och försökte till och med att utföra några muntra entrechats för att visa det han ej kände någon smärta. Förgäfves använde Philip hela sin vältalighet för att förmå honom antaga hans förslag. Chavigny svarade först med skämt, sedan med en bestämd vägran. Lussan måste gifva efter, och de började nu öfverlägga hvilken väg de skulle taga. Nå väl! den der stackars satan som nyss anropade vår hjelp,, återtog Chavigny, skola vi ej försöka att få reda på honom ? Philip, helt och hållet upptagen af den fara hvari hans vän sväfvat, hade alldeles glömt bort den olycklige, som troligtvis förolyckats i gångarne. Vi kunna numera ej göra något för honomp, svarade Salomon, han har förmodligen blifvit krossad af jordraset... För den händelse han ännu lefver skola vi i alla fall gifva oss tillkänna., De uppgåfvo nu alla tre höga rop, hvilka de upprepade flera gånger. Antingen nu den okände blifvit krossad eller att stenmassorna och grushögarne som lågo emellan hindrade ljudet att framtränga, men de erhöllo intet svar. Framåt då! sade Philip dystert, sjelfva ödet strider emot oss... Det måste finnas någon annan väg för att komma till trappan från Val-de-Gråce, ty vi kunna ej komma igenom dessa stenmassor — setlan få vi återvända hit för att söka den förolyckade. Hartman skakade tviflande på hufvudet, och ånyo började de sin vandrivg efter ett mål som nästan syntes oupphinnerligt. (Forts. följer.)