den förtviflands Lussan att hjelpen icke kommit för sent och att hans vän snart skulle återfå sansningen. Snart syntes en svag rodnad på hans kinder; hans ögon halföppnades, men de sammandragna ansigtsmusklerna utvisade ettinre lidande. Nå väl, Chavigny, min vän, min bror! huru mår du nu? är du bättre? frågade Lussan ängsligt. Den lille abben återfick helt och hållet sansningen och med ett konstladt småleende svarade han: Det här var fan till äfventyr, min bäste Philip !v En torr hosta afbröt honom, och några blodsdroppar framträngde på hans bleka läppar. Store Gud! ett blodkärl har sprungit i hans bröst ! utropade Philip med smärta. Se så, min vän! det är ingenting! alldeles ingenting! afbröt den lille abben alltjemt småleende. Han ville resa sig upp; ehuru en smärtsam värk i hela kroppen så när hade hindrat honom derifrån, besegrade han den likväl, och med utomordentlig tillfredsställelse började han att gå af och an. Nå Gud ske lof! utropade han, jag fruktade verkligen, min stackars Philip, att falla dig för mycket besvärlig, liksom då vi första sången voro nere ide här förbannade hålorna! Men, som du ser, misstog jag mig... och säg nu fort hvad vi skola företaga?, Min bästa Chavigny, svarade Philip sorgset, jag har redan alltför mycket missbrukat din varma tillgifvenhet... Den här sista stöten kan hafva olyckliga följder för dig... Jag tillåter dig derför icke följa med längre. Salomon Hartman skall föra dig tillbaka till det underjordiska templet och öfverlempa dig