hade fattats ifrån sidan, och den underjordiska lavinen hade slungat dem längre bort; denna omständighet hade räddat två af dem; men den tredje! hvad hade det blifvit af honom? Den gamle stenbrytaren, van vid dylika händelser, gjorde genast sina beräkningar uti hvilken riktning de skulle företaga sina efterforskningar, och för att ej åstadkomma en ny olycka kände han med händerna på den mjuka marken. Philip hjelpte honom af alla krafter. Han hade noga undersökt det ställe der de förmodade att den olycklige abben försvunnit, men utan framgång; Chavigny fanns icke, Han måste ligga djupare ner i sandenp, sade Salomon, och jag har inga erforderliga verktyg... Stackars gossel O min Gud! min Gud! utropade Lussan, och vred förtviflad sina händer, jag har föroreakat hans död! Chavignys, min bäste, min ende väns död! Plötsligt hördes en svag suck bakom dem. Någonting syntes röra sig uti en ofantligt stor jordhög, tillräcklig att begrafva dem alla tre. Phrlip störtade dit; och ändtligen varseblef han Chavigny. Eudet och en del af armen framstucko ur sanden, men ansigtet var vanstäldt och ögonen slutna. Med en ifver jemförlig med den öfverhängande faran skyndade Lussan och vägvisaren att befria abben från den tyngd som hvilade på hans bröst och hotade att qväfva honom. Snart var han alldeles fri. Så fort Philip öfvertyga: sig att han ej led af någon vrickning eller något benbrott, öppnade han hans kläder och började gnida hans bröst och tinningar för att åter sätta blodet i omlopp. Troligtvis hade Chavigny på samma vis som de andra begge slungats åt sidan af jordraset, men mindre stark än desse, hade han, döfvad af fallet, afsvimmat. Emellertid såg