tJag förbjuder er att lemna 085), befallde Phihp med herrskareton. Kom ihåg edra eder! Ni skall ledsaga och bistå oss i allt hvad vi företaga. Vik af åt denna sida, jag befaller er! Der borta är någon som. behöfver hjelp; kanske är det den jag söker., Nej, Lussanc, svarade abben; den röst som vi nyss hörde var icke en Qvinnoröst., Tst! Låtom oss lyssna ännu on gång.n Klagoropen hade upphört, men efter ett kort uppehåll började de ånyo. Hität I ropade Philip. Du har rätt, Chavigny; det är icke min stackars Thåröses röst. Men vi måste bistå den olycklige, som anropar vår hjelp.n Om det också vore sjelfva djeflamenniskann, afbröt Chavigny och kastade en blick på Hartman. : Nej, nej, svarade denne; aden som ni kallar vid detta namn behöfver icke vår hjelp och tänker ej heller På att anropa den., Under samtalet uppnådde de en af dessa stora atelierer, hvilka vi flera gånger beskrifvit. Denna var betydligt större än de andra; hvalfvet var femton å tjngu fot högt. Lyktornas sken var ej tillräckligt. för att se väggarne; man varseblef endast en skog af pelare, af hvilka några voro instörtade; utomdess syntes hela hvalfvet nära sitt fall. De djupa remnor man såg öfverallt bebådade ingenting godt; stora stenar, hvilka syntes ha nyligen lossnat från kalklagren, stängde vägen. Med noggrann uppmärksamhet betraktade den gamle Salomon denna oroande tafla. Vi få icke stanna bär,, sade han slutligen med låg och qväfd röst; talen endast då den strängaste nödvändighet fordrar det, och akten eder att icke edra fötter eller kläder snudda vid någon af pelarfe. Den minsta oförsigtighet kan kosta oss lifvet. Men vi måste hafva reda på den olyck