PARIS KATAHOMBER ). Af ELIE BERTHET. XV. — ELOCKAN. Salomon Hartman gick med snabba men säkra steg framför de begge vännerna. Tid efter annan kastade han en blick i smyg på Philip och Chavigny, men han yttrade ej ett ord. Hans ansigte uttryckte en märkvärdig blandning af flegma och oro; det hade ej varit underligt om de begge unge männen, oaktadt den ed han aflagt, fattat ett misstroende till honom efter deu utomordentliga motvilja han först visat då stormästaren befallde honom följa dem. Mau. fördjupade sig allt mer och mer i de vmätliga gängarne; Philip de Lussan trodde sig, med tillhj.lp af sin kompass, märka, att de icke giugo åt söder, sisom Val-de-Gråces löge nödvändigt fordrade. Utan att visa nåot förolämpande misstroende gjorde hän likväl Salomon Hartman uppmärksam derpå. Uen raka vägen är stängd genom ett jordras,, svarade deras led:re Jakoniskt. Förer då den här oss säkert till vårt mål? Jag hoppas det; men noånga förändringar kunna inträffa här nere inom några fimmar, Säg mig, min älskvärde vänp, sade Chavigny med sin vanliga lättsioninghet, löpa vi verkligen så stora faror? Den gamle tysken skakade på hufvudet. Ni ser., sade han och pekade på de svaga elarne hvilka stödde hvalfven, en stöt, ett skrik, en vindflägt kan afgöra de der stenmassornas fall. Vårt lif är uti andarnes händer. i ) 50 A. B. n:o 30—41, 43, 44, 46, 47 och 49—56.