Aftonbladet – 7 mars 1855, sida 3

och -ärofull. Häusser visar 088 den i en helt annan dager, belyst af historiens skarpa och klara ljus. E. RÄTTEGÅNGSocE POLISSAKER. Ransakningen angående angifne oordningar på barnbördskuset pPro Patrian. N Då i går detta ;näl äter företogs, voro de vanliga personerna tillstädes, nemligen: -poliskonstapeln Om muelsson och hustru Söarberg (dessa bådabiträdda a rättegången af notarien Hyertström), gesällen Liljeblad, professor Retzius (biträdd a. notarien Beckman). föreständerskan Döklen), samt: allmänna åklagaren borgmästaren Mellbin. Derjemte var säsom vittne fr städes den sköterska ä Serafimeilasarettet, som v h dat :hustru Liljeblad under den td hon der låg ec intill hennes död derstädes. S h Efter föregående protokollsjustering, hvarander fra Döhlen, som ådagalade mycken svaghet; äntyosiihoropade sin minneslöshet; Så att hon öficvastvilkorligt ller så vidt hon kunde erinra sig erkt Pde föregående rättegångsdagens protokoll, ingaf hy k Nertströmar enligt förut gjordt åtagande, en skrift på tre äl idnefattande 50 frågor, som han sskade mätte ti fri Döhlen och nägra äfven till Kr Retzius . frätnställas. Derjemte hade han i skriften utveckl 3t motiverna för dessa frågor samt uppställt nägra 1 81ternativ form, så att det ena elier andra alten Btivet skulle framställas, alltefter som Döhlen komn. att besvara en föregående fråga. Då motiverna till ir gorna ofta voro ganska vidlyftigt utvecklade och Å föranden dessutom flera gånger mäste genom upp: Cpade förklaringar göra för Döhlen begripligt hva. C frögan anginge, så drog förhandlingen ut mer än 5 timmar. I allmänhet svarade Döhlen, att hon ej kunde erinra sig huru förhållandet varit vil det speciella fall, hvarom notarien Bjertström äskade svar; meni allmänhet hade det gätt sä eller sä till på Pro Patria. Hon kunde ej erinra sig att hustru Söderberg varit sjuk, eller att hon tillåtit henne njuta vissa uppgifna drycker, såsom kamomilli6, varmt dricka med kummin m. m., men hon förklarade det visst kunna hafva inträffat, ty sädana drycker blefvo ibland tillåtna. I allmänhet förklarade hon, ätt-honj dä-någon vore sjuk, alltid skickade efterprofessorh, men ätt hom efterskickat honom för hustru Söderberg kunde hon ej erinra sig, då hon ej ens mindes, om Söäpiberg varit sjuk. Frågan om hon tilltrott sig ega förmåga att bedömma sjukdomars diagnos, eller kyinna afgöra när en patient vore sä sjuk, att läkare bes höfde efterskickas, blef, åtminstone så vidt referenten kunde uppfatta — Döhlen talade nemligen -ytterst lågt och matt, så att ordföranden flera. gånger Måste uppttana henne att tala tydligare denna fråga blef icke besvarad; utan tycktes det som Döhlen; oaktadt flera förklaringar såväl af bråförätden som Hi op ström, ieke rätt fattade hvad den innebär, Hön nemligen alltjemt tillbaka till hvåd hon förnt förklarat, att då det var mindre Skdormeytbrilgar, sådana som äre vanliga efter gar, så vidtog hon sjelf ätgärder deremot, men då någon annan-sjukdom -förmärktes ha infunnit sig, eller dä patienterna klagade öfver sådan, så skickades bud -efter professorn, så vidt ej den tiden var inne att han kulide sbärt väntas till inrättniogen, der han hvarje dag under vanliga förhällanden inställde sig. Hennes minnesslöhet var sådan, att hon ej ens erinrade sig hverd, antingen direktionen eller professor Retzius, som antagit henne till förestånderska, eller om Söderberg af henne äskat någon ersättning för sitt lidande, under förklaring att hon eljest skulle stämma, hvarpå Döhleny efter Söderbergs uppgift, skulle ha svarat::.Omdomstolen dömmer mig till ersättning, sä skall ni få dena Ej heller kunde hon erinra sig om -p låtit underrätta henne att han af ögonmsjäkdom vore hindrad inställa sig ä Pro Patria, eburu hön ville eriora sig att portvakten Olsson derom underrättat henne. De flesta af hr Hjertströms frågor. voro. uppställda med det antagandet till utgängspunkt, att hustrurna Samnelsson och Söderverg, säsem af vittnet blifvit styrkt, varit sjuka å Pro Patria, men då Döhlån förnekade sig minnas sjelfva detta förhållande, så kunde Lon ej heller bestämdt besvara sjelfva frågorna, utan yttrade hon sig, säsom förut är sagdt, blott om hvad som i allmänhet brukat göras. Nägra af frågorna voro cekså under olika nummer upprepade mer än en gäng och när dessa voro upprepningar fingo de merendels förfalla, liksom nägra ät dem, bvilka hennes föregående svar gjorde öfyerflödigt att framställa. Sköterskan frän serafimerlasarettet intygade efter aflagd vittnesed, att hustru Liljeblad varit lidande af plågsam värk och smärta i underlifvet redan dä hon på lasarettet intogs, och att hon flera gånger ända till sin död uttalat den tanken, att om bon ej varit på Pro Patria så hade hon möjligen undsluppit denna sjukdom. Hon hade nemligen klagat öfver vården derstädes, men vittnet kunde ej erinra sig i hvilka bestämda fall. Hustru Liljeblad hade äfven uppgifvit, att hon lidit af samma sjukdom ännu medan hen legat å Pro Patria. Föreständerskan Döblen visade sig nu likasom föregående gänger sä svag, att domstolen måste låta framsätta stol ät henne och afbryta förhöret med henne tills hon hunnit åter hemta sig. Mälet fortsättes om 14 dagar. ) Hennes namn har från rättegångens början i poliskammaren varit oriktigt uppfattadt till Döhle. — Från hr polismästaren De Marå hafva vi mottagit följande reklamation: Till Redaktionen aj tidningen Aftonbladet. Uti Aftonbladet för den 1 innevarande mänad förekommer, under rubriken Rättegängsoch Pelissakero, bland annat ett i dialögform författadt referat avgående polisförhöret med -en i Finland häktad och hit öfversänd svågsint lösdrifvare vid namn Joh. Magn. Andersson, enligt hvilket referat Andersson skulle hafva, säsom örsak till sinVänåring uti Finland, uppgifvit önskan att erbjuda kejsaren af Ryssland sitt biträde i det pågående kriget, och pölismästaren derefter tillåtitsig åtskilligt gyckel med den ölycklige och hans föregifga plan. Sedan min uppmäfksamhet blifvit fästad å detta referat, som ditintil!s hyndelsevis blifvit af mig förbisedt, anhåller jag få förklara att detsämma, i hvad det angör de yttranden som blifvit lagda i munnen på -pöl smästaren, är fullkomligt sanningslöst. Vid förhöret förekom icke aunat samtal än som innefattade frågor hvarest Andersson lade sin hemort i Sverge, hans svår på dessa frågor tek beslut om hans bemsändande dit. Endast af ett vid tillfället uppläst -prötokollsutdrag från landskansliet i S:t Michels län inhemtades, att Andersson vid förhör inför guvernören vppgifvit att hans vandring genom d afsett att bereda honom tillfälle att få tala med kejsaren af. Ryssland. Jag anhåller att red. behagade på lämpligt sätt gifra derna rättelse offentlighet. Stockholm den 7 Mars 1855. (Se de Mare, Polisthästare. j AS RE