Aftonbladet – 7 mars 1855, sida 3

ler endast lätt antyda. . Men sanningen är helt annorlunda u:präglad i Schlossers energiska produktioner. Vi vilja exempelvis enast hänvisa på de preussiska hjeltarne i sjuåriga kriget. Huru förbleknade och enerverade se de icke uti Rankes Neun Biicher preussischer Geschichte (9 böcker Preussens historia), hvilket, Tliksom allt hvad Ranke gifver oss, är mera beräknadt på salongen och den lärdes kabiTnett än på den stora mer eller mindre bildade allmänheten. Schlosser har i sin Geschichte des achtzenten und neunzchntien Jahrhunderts 1(18:de och 19:de århundradets historia) blott lemnat några få penseldrag till dessa kraftfulla porträtter. Men de vittna i hvarje drag om en tysk hand, en kärnfrisk anda och ett stolt, af sin rättsinthet medvetet hjerta. Då jag från dessa allmänna antydningar om de tvenne olika tendenserna inom vår historieskrifning öfvergår till den sednaste tidens särskilda produkter träffar jag först på Deutsche Geschichte vom Tode Friedrichs des I grossen bis zur Grindung des deutschen Bundes (Tysklands historia från Fredrik den stores död till tyska förbundets grundande), af L. Häusser, professor i historien uti Heidelberg. Af denna bok, som gjort det största uppseende, har ännu endast första delen utkommit. Den omfattar tiden till freden i Basel 1795: Skrifven i Schlossers auda, utmärker den sig framför den gamle mästarens arbeten isynnerhet derigenom att den grundar sig på de nyare forskningarne och flitigt begagnat de upptäckter, till hvilka de förr så ifrigt stängda tyska arkiverna nu börjat lemna tillfälle. I Tredje och fjerde afdelningarne lemna Ben öfverblick af det tyska rikets historia, dess författning och särskilda ständer, som utgör en för hvar och en som ej har tillfälle ått utförligare och ur källorna studera dessa ihnÅ vecklade förhållanden, genom sin klarhet och sanning särdeles värderik framställning. Mbn Å den största sensation har den del af bokbn d väckt, som sysselsätter sig med den preusåiska politiken i den orientaliska frågan, under de fyra år som följde efter Fredrik 1I:s död. Här var, utan förfåttarens vilja, en jemförelse uppställd med nutiden, som måste frappera hvar och en. Tre särskilda phaser beteckna denna diplomatisk-militäriska period. Redan under Fredrik den stores lifstid (han dog 1786) hade Ryssland bemäktigat sig Krim och angränsande länder. Preussen började begripa Turkiets betydelse för Europa -och skickade fen genom talent och kännedom af affärerna utmärkt man, hr v. Diez, till Könstantinopel. Denne började dock först efter Fredrik 11:s död, till följd af det närmande som 1787 egde rum mellan österrikiske kejsaren: Josef II och Katharina II, att intaga en vigtig ställning. Preussen bibehöll emellertid sin afvaktande ställning. Den store Fredriksefterföljare, den af mystiker, intriganter och mätresser omgifne och i ledband förde Fredrik Wilhelm Ii, var icke rätta mannen att begagna sig af situationen. Den andra phasen börjar med krigsförklaringen, som den af Preussen länge uppehållna och bedårade Porten slutligen afgaf mot Ryssland. Den dirigerande preussiska ministern Hertzberg umgicks med ett delningsprojekt, som skulle försäkra Preussen om Danzig, Thorn, Posen och Kalisch. Turkiet å sin sida skulle afträda Donaufurstendömena åt Österrike samt Krim och Bessarabien definitift åt Ryssland. Diez afrådde eftertryckligt från denna politik, och framböll ständigt i sina depescher vigten af en allians med Sverge, Polen, England och Porten, för att med eftertryck bekämpa den rysk-österrikiska alliansen. Ty Osterrike hade emellertid år 1788 i förening med Ryssland förklarat Turkiet krig. Då angrep Sverges Gustaf III med manligt mod och naturlig svensk instinkt Ryssländ, och d. 13 Aug. 1788 afslöts i Berlin ett alliansfördrag mellan Preussen och England. Turkarne hade varit segerrika på slagfältet. Nu visade Preussen mod och erbjöd Porten en ofoch defensiv-allians. Diez klok: och en statsman värdiga politik var på väg att triumfera. Så gick dramats andra akt till ända under temligen gynnsamma auspicier för Turkiet. Men när mot slutet af 1788 turkarne voro mindre lyckliga i fölt, när den 16 Dec. 1788 årets fälttåg slutade med Oczakows intagande genom ryssarne, då ändrade sig på en gång Preussens ton, och Diez erhöll uppdrag ait åter söka påtruga Porten det nämnda delningsprojektet och hota med ett förbund mellan Preussen och Portens fiender, Österrike och Ryssland !! Från detta ögonblick korsa hvarandra depescher mellan Berlin och Konstantinopel i det största virrvarr och den gröfsta motsägelse, så att den stackars Diez slutligen råkade i full förtviflan. Han undertecknar omsider i slutet af 1790 en traktat med Porten. Men straxt derpå blir han rappellerad af sitt klenmodiga hof, emedan han skall ha öfverskridit sina instruktioner. Preussen, hette det, hade velat fasthålla status quo ante bellum, medan åter det af Diez underteck: nade fördraget hade ett slags offensiv karakter och stipulerade Krims återlemnande åt Turkiet. Detta återkällande erinrar lifigt om det beteende man sistlidne vår visade dåvararide prtsninka ministern i London, hr Bunsern: iea och Bunsen ha äfven andra beröring8 punkter. Äfven den förstnämnde var :en lärd orientalist. nnu en gång inträdde en omsvängning, en bättre period för den preussiska politiken. Preussen tycktes för ett ögonblick bemanna sig. Det tyckes som ville traditionerna från Fredrik den stores tid kasta ännu en Hjusglimt från sig, innan de för alltid slocknade. Preussen stödde sig på den polsk-svenska alliansen och var i temligt godt förstånd med Turkiet, ehuru detta icke hade vppnått hvad som blifvit utlofvadt. Preussen hade rustat sig och en preussisk armå nalkades den ryska gränsen, en annan af 80,000 man närmade sig den österrikiska. Men med Jösef II:s död (20 Febr. 1790) mar ton alltonnimanae fran dart Aho. dar