Aftonbladet – 7 mars 1855, sida 2

hotade dem; de öfrige betraktade dem med en dyster och orolig nyfikenhet. Endast en person var likgiltig för den allmänna harmen: kallblodigt afvaktade stormästaren de brottsliges framträdande. Detta lugn försvann så snart han kastat en blick på de unge männen. En liflig förvåning målade sig på hans stränga ansigte; han steg hastigt upp från sin tron. Philip de Lussan! Abbe de Chavigny ! utropade han; huru kommo de hit? Herr Abbe, sade Philip med fasthet, jag förstår icke orsaken till dessa förolämpninar . . .D Kalla mig stormästare, afbröt öfverstepresten majestätiskt, det är denna titel som tillkommer mig inom detta heliga område., Jag skall kalla er som ni vill, men jag protesterar emot dessa menniskors våldsamheter, och de synas alla stå under ert välde... Min vän och jag nödgades, för en sak af högsta vigt gå ned i de intill detta hvalf angränsande gångarne, vi hafva gått vilse, och lockade af edra sånger . . . Det är nog, sade stormästaren. Mina brö-. der, jag tager dessa begge unga män under mitt beskydd, jag känner dem. Den ene är ett lättsinnigt och muntert hufvud, men han är högsinnad enligt verldens fordringar. Den andre är just den utmärkte neophyt, hvilken vi väntade i afton och som jag beskrifvit för er som en Herrans utkorade, en urna uppfylld af vällukter, en stödjepelare och vägvisare för vår heliga orden. Sägen, vördade preceptorer, riddare och tjenande bröder af Sions tempel, visar icke Guds finger sig häruti? Denne neophyt är begåfvad med ett ovanligt djupt förstånd och utmärkta jordiska kunskaper, men han har visat sig föga tillförlitlig derigenom att han icke fullgjort sitt gifna löfte och i afton infunnit sig på det af mig betecknade stället, hvarest tvenne af våra bröder väntade honom för att föra honom till Profvens brunn. Gifvande vika för, jag vet ej hvilket eländigt menskligt intresse, har han, åtföljd af sin lättsinnige kamrat gått ned