Aftonbladet – 7 mars 1855, sida 1

genom en olika plats och drägt. Rundt omkring templet stodo bänkar af polerad ek, i form af chorbänkar. Den sista raden af dessa bänkar var upptagen af män, helt och hållet svartklädda, med blottade hufvuden och värja i handen; de syntes innebafva en lägre grad i samfundet, de voro nemligen tjenande bröder. På de första bänkarne deremot suto män af ett förnämt och allvarligt utseende. Deras drägt bestod af vida hvita kappor; på den venstra axeln buro de ett kors af rödt kläde; ett hvitt axelgehäng fasthöll deras värjor. Midt emot altaret på en upphöjning under en purpurröd himmel suto ordens dignitörer. Fyra af dem, som voro klädda i de hvita kapporna och med de röda korsen på axlarne, suto skilde från de öfrige, och något högre än desse satt uti en stor ländstol, liknande en tron, denna hemlighetsfulla församlings anförare eller rättare sagdt öfversteprest. Stånddrabanter i dyrbara kostymer, stödda på sina lansar, bevakade detta underjordiska tempels alla ingångar. Öfverstepresten var en högväxt man, af ett ovanligt värdigt och majestätiskt utseende. Äfven han var klädd i den hvita kappan och det röda korset, men på bufvudet bar han en biskopsmössa af egen fason, och i handen höll han en kommandostaf hvars ena ända var prydd af en gyllne kula graverad med symboliska tecken. En uppslagen bok låg framför honom, och hvarje gång sången afbröts uppläste han ensam ett slags predikan. Man kan lätt föreställa sig Philips och Chavignys öfverraskning. Detta storartade tempel, dessa trofåer, dessa ljus, detta lysande altare, dessa vördade insignier, och dessa män med sina svarta och hvita kappor, dessa hillebarder och dessa heliga sånger, allt bildade för dem ett magiskt skådespel — isynnerhet som de tillbringat flera timmar uti hålornas mörker. De trodde sig drömma, och den lilla abben rullade vildt sina stora ögon. utan att säga ett ord. De insågo nödvändigheten af att vända sig till någon af denna okända sekts anhängare, men nyfikenheten och ett