Aftonbladet – 6 mars 1855, sida 3

vasion till lands, att vi med trygghet kunde öfverlemna försvaret af den turkiska landtgränsen åt Turkiets oeh Österrikes förenade armåer, sä mycket mer som Turkiets armåer under ett helt år ensamma motstått Rysslands anfall. Men det var klart att Rysslands stora makt mot Turkiet låg uti Sebastopol. Der hade Ryssland en stor flotta, som gjorde det allsmäktigt i Svarta hafvet, och en stor arsenal från hvilken denna flotta kunde som en blixt slå ned på Konstautinopel. Der var Rysslands makt i Svarta hafvet koncentrerad, och der var något att göra, om någonting skulle göras (hör, hör). Svårigheterna ha visserligen blifvit större än man väntade (Hör, hör). Jag wiil icke nu inlåta mig.i diskussion om huruvida dessa svårigheter blifvit förökade eller ej genom brist på lämpliga arrangementer eller genom en dålig ledning, men det synes mig som borde huset ha något undseezde med de misstag som begås af män, hvilka icke haft nägon erfarenhet uti de åligganden hvilka de plötsligen kallades att uppfylla, och hvilka de med större erfarenhet kunnat med mera framgäng fullgöra. Dethar blifvit sagdt, att vi hafva en akademi, der stabsofficerare kunna inhemta sina skyldigheter; men att inhemta sina skyldighe.er vid en akademi, och att inhemia dem under aktiv tjenstgöring i. fält, äro två mycket olika saker (Hör, hör). Utländska armåer på kontinenten hafva en stor fördel framför den engelska armn. Hufvudstyrkan af dessa armåber befinner sig alltid inom landets eget område; de hällas sammandragna i betydliga kårer och utföra under somrarne stora operationer, och genom ett lätsad: krig inhemta de praktiskt ett fälttägs pligter. Första gän gen vår armå haft en sådan förmån var, då den i ringa antal var församlad vid Chobham, för ett par är sedan, och vi borde icke alltför hastigt fördörama män, som aldrig varit i tillfälle att öfva sig i sina pligter, men likväl kallas att uppfylla dem under svärigheter utan like (Hör, hör). Så mycket rörande regeringens krigföring. — En ledamot har vidare föricmt broket att hafva lifoch hustrupper och förklarat att det tjenar till ingenting att hafva en garieskär som erbåller en högre sold och har större före -rådesrättigheter än den öfriga armea. Nu bar mar emellertid ofta upprepat, att vi borde imitera främ-. mande armeer, och att vära militära operationer icke. syckats, derföre att vi icke följt deras exempel. Men om det i utländska armåer finnes nägon anordning om mer än nägon annan är allmänt antaxen, sä är det den, att der skall finnas en kår som har större företrädesrättigheter än den öfriga armen. Detta är så vedertaget, att i franska armen har det kejserligt gardet blifvit äterupprättadt, och jag hade för icke längesedan nöjet att se 13.000 förträffl.ga soldater a! det kejserliga gardet uti Tuileriträdgården. I de ryska, preussiska och franska armåerna finner man truppafdelningar som motsvara vär gardesbrigad. Beträffande det sätt hvarpå dessa trupper hos oss hafva full gjort sin pligt — (ljudeligt bifall) — sä vet en hvar, att hvarhelst ett förtvifladt motstånd varit att göra mot fienden, eller ett farligt företag varit att utföra, der har man varit säker att finna en gardesbrigad (Högljudt bifall). Detta föranleder mig att vidröra ett påstående, att lifgardet till häst (Household Cavalry), icke är till nägon nytta, och att det icke kunde användas uti nu pågäende krig, emedsn ryttarne äro för tunga och hästarne för oviga. Glömmer den ärade ledamoten Waterloo, och att dessa präktiga trupper just genom karlars och hästars tyngd oeh styrka krossade allt som ställde sig i deras väg vid Wa ierlo — (hör, hör) — och att de likaledes aavändes med stor framgång i kriget på Pyreneiska halfön. De ha icke blifvit skickade till Krim, emedan det är en afiägsen ort och markens beskaffenhet icke gör trupper af detta slag behöfliga. Man har frägat mig hvad det lider med anvärfvandet af fremlingslegionen, och jag mäste tillstö, att det är fullkomligt sannt, att vi ännu icke lyckats få jen enda man -och hvarföre? (Hör, hör). Jag mäste säga huset sanningen, huru obehaglig den än kan vara. Orsaken dertill är det språk som blifvit fördt (Hör). Jag är nödsakad att säga, att det språk som förts i båda parlamentshusen har framkallat sådana känslor af harm och ovilja på Europas kontinent — (hör, hör) — att de personer, som förut hade mottagit uppdrag att värfva folk i Tyskland, afsade sig dessa uppdrag (Hör). Det regeringen pålagda tvänget att icke få gifva officerarne half sold har äfven varit oss i hög grad hinderligt. Jag vägar söga, att om icke ett stadgande blifvit inflickadt, hvilket förbjöd beviljandet af halfsold ät officerare — att om man icke fört det mest förolämpande spräk om belgiska och tyska legotrupper, och derigenom retat dessa folks nationalkänsla emot oss, så lider det intet tvifvel att vi nu skulle haft en helt annan redogörelse att afgifva. (Ett bland oppositionens mest anlitade argu menter under debatten om fremlivgslegionen var, att man ej kunde förlita sig på legotrupper, hvilka skulle tsga till fötterna i farans ögonblick. Dessa yttranden ha i tyska och belgiska blad framkallat en storm af ovilja, och det slutliga resultatet har blifvit det som Palmerston antydde.) Detta förhållande har visserligen icke ändrat kontinentalnationernas känslor i afseende på vär sak; de säga: England har rätt; vi önska det framgäng; men efter det språk som brukats mot andra nationaliteter kunna vi icke träda i Eaglands tjenst. Jag skulle icke ha framdragit detta, som kan anses säsom en förebräelse mot pariamentet, men det är den verkliga orsaken, och jag är nödsakad angifrva den. — — Man har vidare yrkat, att vi från Indien skulle kalla utmärkta officerare, sädana som major Outram, och major Edwardes. Min högt ärade vän, presidenten i ostindiska byrån, torde dock vilja ha ett ord med i laget om den saken. Indien mäste skyddas lika väl som Sebastopol anfallas. Nämnde officerare innehafva högst vigtiga poster i Indien. Generalguvernören skulle icke bli särdeles belåten måd att rezeringen här hemma beröfvade honom de utmärkta officerare på hvilkas förmäga ban kan räkna, om sädana omständigheter inträffa som göra det lika nöd vändigt att försvara Indien som att inkräkta Krim., Vi kunna slutligen icke. ända vår redogörelse för denna debatt utan att vidröra ett yttrande af den bekante öfverste Sibthorp, sum ännu fortfar att cllt emellanåt muntra underhuset. Hans yttrande refereras sålunda i den tidning hvars redogörelse vi följa: Öfverste Sibthorp uttalade sitt ogillande deröfver aw en ädel lord, hvars politiska karakter han ansäg illräckligt dömd, blifvit skickad till Wien att lappa ihop en ifred, om hvilken han hyste föga hopp at den skulle i nägot hänseende blifva fördelaktig för England. tm denne ädle lord skulle ätervända, hoppades ban (Sibthorp) till Gud, att han aldrig mer skulle få någon andel i Englands styrelse (Skratt). Den tappre öfversten började derefter lofprisa Lincolnshire milisregementet, hvilket han tillhörde, och försäkrade om sitt loyala beslut, att göra sitt bästa skyddandet af Eoglands tron, dess lagar och religion. Paetvägandat I Le