Aftonbladet – 6 mars 1855, sida 2

män gjort och för hvarje år alltmera skola göra Daumark till en af Engländs sädesbodar. Jylland skickar redan direkt dit all sin spanmäl oth sina kreåtur, öarfne, öm ån på omväg, liksså; södan jernvägssystemet öfver Sälland och Fyen i förening med en stor jylländsk bana blifvit färdigt skall Danmark blifva att betrasktz som en enda stor farm för Eogland. Den naiurliga och oafvisliga följden deraf blifver i sin ordni.g inträdar-det af — engelska priser, engelska förhållanden äfven i hela Danmark. Med brödet, smöret, osten och köttet sko!a äfven efter hand dagsverkena och arbetslönerna stiga i vädret, med desså alla det så tillsägandes lokala arbetets produkter, kushyror, m. m. Detta är sakens gilla gäng, säsom förhällandena numera måste utveckla sig, och man har icke bättre att göra än bereda sig med förständ och omtanka på hvad som icke kan undgås. Nu till Sverge. Äfven i Skäne hafva priserna, isynnerhet pi lifsförnödenheter, i de sista ären varit i jemnt stigande. Äfven der har talatå om dyrtid. Det är icke dyrtid, det har tvärtom varit en gyldene lid, men saken är den. att på samma gång de danska förhällandena efterhand blifva engelska, blifva de känska till en början danska, för att mähända snart rycka i sin tur upp till engelska, äfven de. Skåne, redan länge ett supplement till den danska kornboden och ladugården, torde inom icke alltför läng tid komma att rivalisera med dessa samma och exploitera, upparbeta den direkta exporten till England allt mer och mer, samtidigt att en dylik vinner allt större omfång och fart äfven från Sverges vestliga provinser. Selan gär det allt vidare uppät. Det hjelper icke att klaga, ty det ligger i kulturens, handelsutvecklingens och kommunikationsförbättringarnes natur att så mäste gä. Den danska skillingen har snart upphört att vara ett kurserande mynt, ty toskillingen är redan 1 minimum nästan i hvad slags detaljhandel som ldst — alltså en stegring af 100 proc. på en mängd tiklar, — likaså skall det snart visa sig i Sverge t styfrar och vittnar äro alldeles öfverflödiga skiljet och att skillingen blir det minsta möjliga. Man kalla mig en olycksprofet, men jag kan icke jeipa det; saken synes mig odisputabel; det skall om få är kosta er åtminstone 30 proc. mer attlefva, itt bo, att få nägonting uträttadt och gjordt, än för tio är sedan, måhända än i fjol och i är. Detta är ien enkla slutsats, hvartill man kommer vid att närmare betrakta åtskilliga af de förhällanden, inom hvila jag här på platsen lefver. Men ni skall fordra 50 proc. mer för ert eget arbete; sä reglerar sig smäninsom det hela. Det är detta reglerande, denna stats;konomiska operation i det obemärkta, som här är sfterhand under görningen, men som tull en tid vällar nissförhällanden af skärande natur och hvilka i deras tur välla nöd, der ingen nöd rätteligen borde vara.