Aftonbladet – 6 mars 1855, sida 1

studsade tillbaka. ring. Jag fruktar, mia stackars abbå, sade han ömt, att du räknat för mycket på din styrka. Ännu är det tid att återvända. Tack vare den proviant du packat på mig, kan jag utan fara gå framåt. Försök derför icke att öfvervinna en så naturlig vedervilja. Hvad för slag! Skulle jag rygga tillbaka som en pultron, nu, sedan jag så väl tagit alla möjliga försigtighetsmått? Jag kunde icke freda mig för den första rörelsen, men nu är det slut... Utom dess, min göde bröf, släcker man icke sin lykta hvarje dag utan att kunna tända på den igen... Framåt, marsch! Om det nu faller dig in atttveka, så är jag i stånd att gå ensam. Dermed började han att, oaktadt sin börda, lätt nedstiga. Då Philip såg honom så full af kraft och liflighet, tvekade han ej längre att följa hans exempel, och efter några minuter inträdde de i de bemska gängarne. Allt var der i samma skick som då de lermnat dem. Samma graflika tystnad herrskade i de låga, smala galleriernå, här och der stödda af några svoga pelare. Då de sänkte sina lyktor, igevkände de spåren af sina egna steg ännu intryckta i den leriga marken; men vid sidan af dem varseblefvo de äfven spåren af ännu en menniska, Märkenw voro tydligen efter en bar fot; de gingo från första trappsteget, och efter många slingringar försvunno de i en af sidogångarne. De begge vännerna betraktade spåren med intresse. Säkert tillhörde de den okände söm gjort dem en så omötlig tjenst, då de första gången besökte de underjordiska hvalfven. Dessa steg kunna icke vara någon annans än vår befriares,, sade Philip, då han efter Philip märkte hans förvir