(Insändt.) Ea insändare i Svenska Tidningen för den 28 Febr. och den 1 Mars har med ett anspråk på ofelbarhet och visdom, som alltid kläder en författare illa, äfven då han har rätt, förfåktat den sats, att en kommun skulle sakna laglig befogenhet att på sockenstämmor besluta upptagande af län och sålunda ikläda sig skuld, samt att, om sädant skett, minoriteten icke bindes af majoritetens beslut, i fråga om skuldens betalande, till stöd för hvilken mening han åberopar, att i Frankrike lärer fordras en särskild lag och i England en parlamentsakt för hvarje tillfälle lån upptagas. HjAftonbladet har visserligen redan tillförene tillbakavisat denna insändare, men dervid underlåtit nämna derom, att vi redan här i Sverge ega en allmän lag, som uttryckligen berättigar sockenstämma här i staden att fatta beslut angående afgifter för församlingens eller stadens gemensamma behof eller kommunnala angelägenhetera. Detta stadgande kan läsas i kongl. förordningen den 16 Mars 1847 angäende socenstämmor i Stockholms stad, 9 4 9 mom. Om sädes ostridigt är, att majoriteten i sockenstämma kan pälägga invånarne afgifter för anläggniogen af en vattenledning i nufvudstaden, så lärer väl svärligen kunna bestridas, att samma sockenstämma är behörig att för enahanda ändamål besluta upptagande af lån, till bestämd summa, samt deriör ikläda sig ansvarighet genom ärliga afgifter till ränta och amortissement; och kan kommunen ikläda sig sådan ansvarighet, som är förenad med afgifter, så lirer väl deo fast heldre kunna lemna en sädan garanti, då sädana sifter sannolikt aldrig komma i fråga. Den vise snsändaren i Svenska Tidningen hade haft beqvämare att taga kännedom om denna svenska författning, än ati underrätta oss buru samma sak bebandlas i Frankrike och Eagland. Ej heller borde det hafra und-. fallit hans uppmärksamhet, att kommuner tota die erhålla lån och undsätto ngar både af Rikets Ständer och af enskilda, emot gemensam ansvarigbet för äterbetalningen, ja, att en dylik ansvarighet är föreskrifven såsom vilkor för länebidra en. Efter insändarens logik skulle likväl kommunen sakna laglig rätt att åtaga sig en sädan förbindelse, och minoriteten genom sin protest ega befria sig fräna botalningsskyldigheten, d. v. s. att Konung och Rikats Ständer skulle bafva begärt en ansvarighet och emottagit förbindelsr, : vilka voro af noll och intet värde, enär dertill oberättigade personer utgifvit desamma! Kan sädant verkligen vara insändarens mening? Eller tror han at nägon domstol skulle sätta i fråga betalningsgiltigheten af så beskaffade skuldförbindelser?