för klostret, och under deträttlakejerna ringde, stegö personerna ur vagnärne. Uti den första voro herr och fru de Villeneuve; utiden andra hertig de Beausset jemte sin far, en fubbe Kvars bröst Vär betäckt med franska och utländska ordnar. De begge familjerna vexlade någrå artiga ord. Lussan och Chavigny drogo sig undan för att ej bemärkas. Ändtligen hördes en hostning ifrån gården; orten öppnades, och syster Catharina, me ykta i handen, visade sig. Då hon igenKände fru de Villeneuve började hon gråta och snyfta. ACK, min frä!s utropade hon, hvad skall pi tänka? Hvilken olycka, hvilken skandal! Jag svär på att det icke är mitt fel. Den beliga jungfrun vet attidet icke är mitt fel. Min Gud! mitt bästa barn, hvad fattas er? frågade fru de Villeneuve med oro. Hyad är det fråga om? stammade den tjocke generalförpaktaren småskrattande. Är det något hinder för giftermålet? frågle den gamle hertigen de Beatässet misslynt. I så fall förargar det mig mycket att ha nödgats vaka ända till midnatt, jag som alltid går till sängs klockan -tio: hvarje afton. De gingo in på gården. Lussan och Chavigny, insvepta i sina kappor, följde efter. Nunnan tog dem för gäster ochlät dem passera. Hvar öch en af de begge familjerna ansågo dem som vänner till dön andra. Min frus, sad nucban, värdigas stiga upp i vår vördade mors kabinett, hon skall berä er allt.n K Nvad har dåänd:? Jag vill veta det., i skall få se att den skälmaktiga försvunnit, i stället för ätt låta viga nerälförpaktaren skämfände. f, hert de Villeneuve att tiga