Aftonbladet – 5 mars 1855, sida 1

mig komma... Men det är icke möjligt, hon ropade på hjelp... Jag måste gå ned; fadern har gifvit mig penningar för att vaka öfver hans dotter, jag skall också icke öfvergifva den lilla!, Olycklige! utropade Chavigny, ni vet icke för hvilka faror man är utsatt i dessa förskräckliga gångar... Skaffa er åtminstone vapen, provision ... Dertill har jag icke tid... Tyst! hörni? Chavigny lyssnade. Man hörde verkligen ett svagt, sönderslitande ångestrop. Therese tillhör enperson hvilken är mig kär, återtog han varmt, min vän, denna gång måste ni låta mig följa er! : Det är omöjligt! här är gränsen, ni får ej öfverstiga den... jag har redan tyvärr dröjt för länge., Och han skyndade in i klostergångarne, utan att gifva akt på abbens fortfarande rop. Chavigny stannade vid porten och lyssnade uppmärksamt på hvarje ljud som hördes inifrån. Oaktadt sin vanliga lättsinnighet erfor han en obeskriflig ångest. Hvilket beslut borde fattas? Skulle han göra alarm i klostret? Men vore det icke att kompromettera Therese, att störta Philibert och framkalla stormiga familjescener? Och hvilka ondskefulla uttydningar skulle ej detta förorsaka först bland nunnorna, sedan bland allmänheten! Huru skulle abben. kunna förklara sin närvaro i Val-de-Gråce vid denna tid? Han stod ännu helt obeslutsam, då han fick höra lifliga röster. , Hastigt öppnas dörren och syster Catharina ropar ängsligt Philibert. Då hon ej erhåller något svar skyndar hon till portvaktarrummet och ropar ännu en gång. Derefter skyndar hon åter fram genorh klostergången, och vänd till en person som Chavigny icke kunde se, yt rade hon förtviflad: Min syster, skynda till vår vördade mor