Aftonbladet – 3 mars 1855, sida 3

blifva i dessa upplösningar, skulle hela denna operation hafvaförldrat sin betydelse för oss, ty då skulle metallerna icke hafva kunhät samla sig, och slutet på det hela blefve det, att upplösningen; utbredde sig öfver hela hafvet, hvarigenom de skulle. blifva ännu mera förskingrade än de funnos fördelade i stenarterna. Det är alldeles nödvändigt attnaturen måste hafva begagnat några medel, bvarigenom de i vattnet upplösta metallerna åter kunde blifva gjorda oupplösliga och derigenom utfällda i större måssor. i Det finnes två luftarter, som genomtränga jordlagren och: synas härröra från de djupare delarne af jordskorpan. Den ena af dessa luftarter är mycket allmän utbredd, och ehtru den i största -mängden finnes i närheten! af ännu verksamma och släckta vulkaner, finns det knäppt något land det man ej emellanåt märker dess frambrytande i botten af djäpa källare eller brunnar, och stundom föranledande: olycksfall, i det den inandad i större mängd dödar menniskor och djur:s Det är kolsyran, och till och medi vårt land (Dånmark), är det icke sällsynt att de som gräfra brunnar lida af denna lufts utbrott. Den åndra Juftarten, som tränger sig upp från djupet, är vätesvafla; en illaluktande gas, som äfven bildas på ytan, i det den utvecklar sig vid förruttnelsen af ägg och andra saker, och i allmänhet är bekant genom sin egenskap att göra silfver svart när det utsättes för gasenss inverkan. : Vätesvafian sluter sig ännu närmare till vulkanerna och vulkaniska vetkningar. Utbrott af denna luft åtfölja i ållmänhet de egentligen vulkaniska utbrotten, öch under jordskakningar plägar vätesvafla plötsligen tränga sig fram genom jordskotpan. Vid den jordskakning, som 1842 förnarns ien stör del af Danmark och isynnerhet den notdvestra. delen af Jylland, iakttog man il!en brunni Thisted en mycket stark lukt af vätesvafla, som dock snart åter försvann. i Vätesvaflan har nu den egenskapen att öfverflytta sitt svafvel på de flesta metaller, när de sammanträffa i upplösningar, och metal: lerna blifva genom denna vexelverkan och genom svaflets upptagande alldeles oupplösliga i vatten och utskilja sig såsom svafvelmetaller. Såsom svaäfvelmetaller finnas nu också metallerna för det mesta i gångarne, med. undantag af två för öfrigt mycket utbredda metaller, nemligen jern och. mangån; mem koppary silfver; bly, kobolt, nickel förekomma antingen: uteslutande eller åtminstone vanligast i Svafvelförbindelser. Tåtom ogs nu antaga att en del af jordskorpan, som består af porösa stenlager, genom underjordiska krafter: upplyftes btrer hafsytan; och attdem värma som här skall genomtränga dessa lager är tillräcklig att bringa dem i glödgadt tillstånd och tillvägabringa vexelverkningen mellan koksaltet, söm återstår efter hafsvattnet, och: lagren sjelfva. Vidshvarje våldsam lyftning uppkomma remnor i jordmassorna; dessa äro gångarne, söm sedan fyllas äfimalmer; och geognosterida, hAvilken teori. de för öfrigt må hylla, antaga ett malmgångatne ursprungligen varit klyftor ellersremnor i klipporna: Dessa klyftor måste följaktligen sämla vattnet; som fryter i d nom de upplyftade jordlagren och innehåller saltet, som upptagit de särskilda i stenmassorna utbredda metallerna; men: i dessa klyftor;:som-ärospåsen gång underjordiska våttenaflöpp och: afledningskanaler: förde från djupet komiande? luftbfterhå; måste metallupplösningarne sammanträffå med vätesvaflan och kolsyran. Härigenom afskiljas malmernå och -stenarterna: som åtfölja dem, och långsamt, kanske undercloppetaf årtusenden; fylles gången Med malmer. Vi förstå nu hvåröre smälta och stelnade stenarter, de så kak ade plutoniska massorna, i allmänhet äro malmförande; de föranleda lyftningen dch upphettningen, hvarigenom vexelverkan inttäder mellan koksaltet och stenmassornaj; Ide åstadkomma remtor genom den rörelse hvari deras utbrott sätter den ömgifvande massan, je föranleda utfällningar af metallerna i förs oindelse med svaflet, hvaraf: detta, liksom de lesta andra plutoniska utbrott, är åtföljdt. Viförstå också, hvarföre det just är de fornationer som äro bildade under en bestämd itvecklingsperiod af jorden, som företrädesvis nnehålla malmgångar; så länge det hela betäcktes af hafvet . kunde ingen utvaskning af metallerna; ingen fortfarande ström af saltoch kalkförande vätten ega rum, och derförelin-gen utfällning af malm försiggå. Sedan massorna voro upplyftade öfver hafsytan kunde en regelmässig utvaskning och en fortfarande rörelsevaf vattnetri jordlagren, ochoisynnerhet dessas remnöor, ega rum, Derföre finna vi . mellersta Europa en så rik malmbildning i ien yngsta öfvergångsformationens lager, som olifvit supplyftade under och:efter koliorma;ionen. I kolformationen-synes nemligen!för första: gångetr här och der jordskorpan hafva blifvit Tyftad öfvr hafsytan; och alla deförut införda vexelyerkningarne kunna nu förekomma. Det: ärs bekant att i Skandinavien förekomma malmbildningar, som äro mydket rika och äldre! än den formation, hvilkenljag betecknat såsom malmföratide i mellersta Euröpä; men dessa måalmer förekomma icke i gångar, utan under helt andra derifrån afvikande. förhållanden; i Den nyare tidens formationer äro.i det hela fattiga på en malmbildning i gångar, ochidet ir Klaftätt ju större den massa af-jorden var, som upplyftades öfver hafsytan; desto mera Det är icke Philibert,, utropade hon, :och utom sig äf förtviflan sförsökte hon åter! att söra big fri från dessa starka armar som fastKöllo henne. ,Phibln! Philin!t hieln hy