— BM — Konungens befallningshafvande i Hallands län har utfärdat en uppmaning till länets socknenämnder med anledning deraf att den allmänna säkerheten på sednare tiden bhfvit på ett betänkligt sätt, störd, och att knappast någon natt går förbi utan att stölder inträffa. Konungens befallningshafvande anser dessa oordningar till största delen härleda sig från frigifna fångar, hvilka förenat sig till ordentliga band, och tror att förnämsta orsaken till att sädana band kunna uppkomma ligger deruti att, ehuru sockennämnoderna, merendels alltid i god tid före en fånges lösgifvande, underrättas om hans ankomst till hemortev, med förständigande, att på förhand söka bereda fången tjenst och laga försvar, sockennämnderna sällan eller aldrig fullgöra ett sådant åliggande, utan lemna fången åt sitt öde, nöjde allenast han icke faller socknens fattigförsörjning till last. Följden häraf blir alltså den, att fängen, i saknad af arbetsförtjenst och medel för sitt uppehälle, af samhället liksom tvingas att äter beträda brottets bana, så framt han icke heldre vill svälta ihjel; men om för frigifna fångar plats på förhand bereddes hos säkre och pålitlige husbönder, som kunde hålla uppsigt på fängen, skulle icke allenast ett ganska nyttigt band på sådana personer förefinnas, utan många af dem unna återvinnas till samhället. Konungens befallningshafvande uppmanar derföre sockennämnderna, äfvensom vederbörande tillsyningsmän uppå försvarslöse personer, att använda all flit och omtanka att skaffa frigifne fångar passande tjenst; och det skall då snart viså sig, att den osäkerhet, som nu är inom länet rådande, upphör.