Aftonbladet – 1 mars 1855, sida 2

sin barmhertighet gifvit åt vår heliga boning. Min systero, återtog Therese bönfallande, förlåt mig, men jag är nu ej beredd att göra ett dylikt besök... En annan gång, sednare, skall jag gerna följa er. Vår vördade moder befaller att det skall ske i detta ögonblick, svarade Catharina obevekligt. Men jag tillhör icke ert kloster, jag har ej lofvat er abbedissa lydnad, svarade Therese otåligt. Inom dessa murar äro alla vår utmärkta moder undergifna... Jag går nu efter kyrkovaktaren. Nunnan gick. Detta sista drag af hårdhet gjorde den arma flickan förtviflad. Man ville således ej lemna henne tid att samla sina tankar, utan meningen var att sysselsätta henne ända till bröllopsceremonien skulle ega rum. Uppretad öfver ett dylikt tyranni, gjorde hon en häftig rörelse, bönboken, som låg på bordet föll ned på golfvet och ett försegladt bref föll ur den. Med en hos en fånge naturlig ifver upptog Theråse papperet för att se på utanskriften. Huru stor var icke hennes förvåning då hon läste sitt namn och igenkände sin fars stil och sigill! Den unga flickan darrade af glädje och skyndade att bryta det kärkomna brefvet innan väkterskans återkomst, hon läste: Mitt älskade barn! jag har medlidande med dina sorger, men jag kan och vågar ej öppet beskydda dig; det skulle förskaffa mig ett rysligt uppträde med din mor, och du vet huru mycket jag älskar lugn. Emellertid lider jag djupt af att veta dig bland de der dumma andäktiga spökena. fro ej alla deras hotelser, fastän det visst icke lär fattas dem medel att sätta dem i verket, och jag skyndar derföre att ge dig mina förhållningsorder. (Forts. följer).