Aftonbladet – 1 mars 1855, sida 2

Den arma Therese hade nu mera hvarken kraft att strida eller klaga. Och nu, min dotters, forsatte abbedissan likgiltigt, kan ni gå tillbaka i er cell, var beredd i natt kl. tolf. Man skall lemna er allt som behöfs för den heliga ceremonien. Hon ringde på en silfverklocka, och den nunna, som uppassade Therese inträdde. Syster Catharina, sade abbedissan, återför fröken de Villeneuve till sitt rum och... hör på. Hon hviskade henne några ord i örat. ;Var öfvertygad om min lydnad, vördade moder ! svarade Catharina ödmjukt. Hon gjorde en djup nigning och fattade Thereses hand för att föra henne bort. Då vaknade den unga flickan ur sin dvala och med darrande men hög röst yttrade hon: Min fru, Jag vill ej bedraga er, men det är mig omöjligt. . . Fru de Merignac vände sig bastigt om, och såg på henne kallt; det olyckliga barnet fick ej sluta att uttrycka sin tanke, abbedissan afbröt henne tvärt: Se så min syster, för fort bort fröken. Nunnan skyndade sig att lyda, och Theråse följde henne utan motstånd. Då fröken de Villeneuve inträdde i sitt rum nedföll hon utmattad på en stol. Hon hade ej förutsett detta nya slag, hvaraf hon hotades; faran var öfverhängande, hon behöfde lugn och ensamhet för att samla sina tankar och fatta ett beslut. Glömmande att hon var i ett kloster öfverlemnade hon sig hejdlöst åt sin smärta. Under det att hon, dystert och med hufvudet sänkt mot bröstet, gråtande öfvertänkte sin rysliga ställning, stod syster Catharina framför henne och iakttog med småaktig noggrannhet den minsta af hennes rörelser. Min fröken, sade hon slutligen, vår vördade moder har anbefallt mig att förströ er genom att visa vår kyrkas skatter. Jag skall gå efter kyrkovaktaren; han har nycklarne; om ett ögonblick är jag åter här, för att låta er beundra de underverk som Gud i