med dundrande stämma, lemnen detta hus! flyn till trädgården! flyn, flyn! skynden, skynden! eller j omkommen.n Men hvad är det? En eldsvåda! En jordbäfning!... hotellet störtar in!... flyn! skynden! förloren ej ett ögonblick I Philips högljudda röst, kraftfulla åtbörder och botallande blick isade hans åhörare med förskräckelse. De stodo ännu orörliga, då ett hastigt dån, liksom åskans, genljöd bredvid dem, och en gammal byggnad som bildade ett hörn af den Grandmesnilska gården störtade in. En panisk förskräckelse bemäktigade sig alla hotellets invånare. De flydde i olika riktningar, uppgifvande genomträngande skrik. De sprungo, utan att veta hvarthän, besegrande hinder och stötande sig mot hvarandra. Förvirringen var allmän, ett hemskt mörker herrskade rundtomkring. Philip tänkte ej längre på dem, han ville framför allt rädda Theröses föräldrar som han visste i detta ögonblick vara inne i hotellet. Men hade han väl tid dertill? Murarne remnade redan, jorden började sjunka undan hans fötter. Förut bekant med vägarne, störtade han: likväl fram till de stora rummen, belägna som vi veta i rez-de-chaussen. Uti väntningssalarne märktes intet spår till den rysliga olyckan, vaxljusen brunno, betjenterna sofvo på bänkarne, allt var som vanligt. När Philip iastörtade bland dem, blek, darrande och med vild blick, trodde de sig se ett hotande spöke. Rädden er, eller j ären förlorade ! ropade han med förtvifian. Då först hörde betjenterna de fasaväckande skrik, som genljödo utanför, och skyndade ut. En enda, gammal och döf, ställde sig framför Philip för att hindra honom att intränga,