der han såg ett ljus brinna, men ett djupt, doft buller hejdade bonom;3 det var som hade man affyrat en kanon på flera mils afstånd. Jorden darrade svagt under hans fötter. Philip bejdade sig ånyo och lyssnade, han hörde ingenting. Öfvertygad att det var en lek af hans fantasi, började han åter sin vandring, men denna gång hördes bullret ånyo starkare och tydligare, jorden skakades häftigt och ett olycksbådande brak hördes kring byggnaderna. Då uppgick ett hastigt, ett förfärligt ljus i Philip: de Lussans själ. De omätliga gångarne, hvari han några dagar förut varit nära att omkomma, sträckte sig, enligt en sägen, under en del af gatan Saint-Jacques. Han påminde sig de svaga pelarne, som vid minsta påtryckning kunde störta tillsammans, han mindes de talrika byggnader som nyligen uppslukats i detta djup, och han förstod att en dylik fara hotade hotel de Villeneuve. Omständigheter,som förut synts honom mörka och otydliga, framträdde nu klara och betydelsefulla ; mötet med denna tiggerska, säkert ålagd att hålla vagt vid hotellets port; dessa gåtlika ord, dessa hotelser, till och med stenarne som hon kastat i brunnen, hvilken. stod i gemenskap med gångarne, och som utan tvifvel var en signal åt hennes illasinnade medbrottslingar i djupet — allt förklarades tydligt, och det underjordiska dånet förkunnade att tillintetgörelsens arbete redan begynt. Säker på sin sak uppgaf Philip höga rop, utan att tänka på att han sjelf utsatte sig för fara; han sprang som en vansinnig fram till hvalfvet, som förenade hötel de Grandmesnil och bötel de Villeneuve. Betjenter, män, qvinnor kommo förskräckta ut; kusken, som förde hästarne till stallet, igenkände Philip och frågade hvad som var å färde? Rädden er! utropade den unge mannen