Aftonbladet – 26 februari 1855, sida 1

än 26 Febr. STOCEHOLM, Den särdeles ömtåliga frågan angående 28 I kap. missgerningsbalken, rörande olofligt utdelande af sakramenten, derom Rikets Ständer framställt ett i vår tidning vid flera tillfällen vidrördt förslag, hvarigenom den betänkliga tydning gifves åt de i nämnde lagparagrafen begagnade orden gäckeri med Guds ord och sakramenten,, att detta jemväl bedrifves, om någon, i anseende till allvarliga religiösa skrupler, emottager sakramenten af någon annan än den statens tjensteman, som tagit prestexamen och blifvit hvad man kallar ordinerad, — har nu varit föremål för högsta domstolens granskning, hvarvid förslaget blifvit af pluraliteten; nemligen justiteråden Gänther, Hoffstedt, Backman och Nordenstolpe tillstyrkt, men deremot afstyrkt af justitieråden Qvensel och Gyllenhammar i anseende till formella. brister i förslaget, samt af jästitierådet Alezandersson under uttryckandet af den åsigt, att om en förändrad lagstiftning anses i denna del nödig, den icke -bör ske i en tillbakaskridande eller mindre fördragsam anda, utan ien motsatt. E När vi finna tillgång till högsta domstolens protokoll, skola vi meddela detsamma. Pluraliteten har likväl som det vill, synas betraktat frågan ensamt ur den strängt juridiska synpunkten, och således endast förvandlat till lag enahanda tolkning, hvilken samma pluralitet förut biträdt och som. genom R. St:s beslut fått ett slags sanktion. För konungamakten återstår att betrakta frågans både religiösa och politiska sida. Att verkningarne af skärpta straffbestämmelser för religiösa förvillelser äro skadliga och att strängheten icke uppfyller sitt ändamål såsom endast ledande till hårdnackenhet och ett slags föreställning om martyrskap och förföljelse mot dem som åtalas och straffas, är ett inom alla religionskulter historiskt bevisadt och ovederläggligt faktum. Men äfven de politiska följderna kunna under ett allt mer och mer växande missnöje med statskyrkans stela konservatism och indifferentism för allt annat än former och presterskapets egen mer och mindre heliga myndighet, blifva mer betänkliga än man föreställer sig, och detta i samma mån som de s. k. separatisterna tvillhöga de mindre upplysta och följaktligen för fanatism lättare tillgängliga folkklasserna. Vi hafva förut i både egna och en annan tidnings artiklar gifvit hitintills ovederlaggda skäl för denna vår åsigt och för de vådor vi anse en sanktion å den ifrågavarande lagen innebära. Sannt är bedröfligen att majoriteten inom riksstånden godkänt den nya lagen, och någon rättmätig anledning till klander i konstitutionelt hänseende företer sig följaktligen icke mot regeringsmakten om hon dertill lemnar sitt bifall. Men då man helt nyligen haft flera exempel uppå, att hr justitieministern och konseljen endast och allenast i anseende till ganska ringhaltiga anmärkningar mot redaktionen och uppställningen af ett lagförslag, afstyrkt Kongl. Maj:ts nådiga bifall dertill, oaktadt man svårligen kunnat hafva något attinvända mot de principer hvarifrån samma lag utgått, t. ex. de likaledes af Rikets tänder beslutade lagarne om qvinnans myndighet,, om afskaffande af börderätten i stad, och om arfsrätt för oäkta barn, så synes oss skäligen det ickeheller kunna ur konstitutionel synpunkt vara besvärande för konungens rådgifvare att jemväl afstyrka och förmå konungen att icke antaga en lag, hvars grundsats: visar sig vara fullkomligt falsk och hvars resultater otvifvelaktigt kunde blifva högst förderfliga uti en af samhällets lifsangelägenheter — för att icke tala derom, att den helt och hållet strider mot den lag Hans Maj:t utfärdat inom brödrariket -och-som således måste an