Aftonbladet – 24 februari 1855, sida 3

den har på gjord förirågan till öfverstätbällareembetet inlemnat skriftligt utlåtande att snickeriarbetaren Johan Olof Wingren, som enligt hvad vi förut omförmält föriiden lördag intogs å Danvikshospitalet, är så sinnessjuk, att något utlätande om hans siällande å fri fot kan blifva vådligt eller icke, ännu ej kav meddelas. —— En man som dödar sin hustru. Stattorparen Sven Johan Andersson under Ulfängen i Wärings socken och Ingrid Gabrielsdotter, begge födda 1812, gifte sig vid 27 års ålder och fingo tillsammans två söner och två döttrar. Mannen var begifven på dryckenskap och i rusigt tillstånd särdeles bitter och elak mot den fromsinta och enfaldiga hustrun, hvilken på sin sida, måhända till följd af mannens ovänliga bemötande och äfven af husets tryckande fattigdom, var något efterlåten och försumlig i fullgörandet af sina pligter såsom moder och husmoder. Begge voro för öfrigt välfrejdade samt kända för en ärlig och stilla vandel. Om deras husliga förhållanden hafva barnen inför Wadsbo häradsrätt förtäljt att föräldrarne ofta varit oense, vanligen med anledning af Sven Johan Anderssons dryckenskap, att denne då brukade öfverfalla sin hustru med käppar, stolar, vedträd, eldbränder, eldgafflar, knifvar, yxor eller hvad som annars var för hand och någon gång yttrade att han skulle taga lifvet af henne. För det mesta kom han hem kl. 11 eller 12 på natten, var då ofta rusig och dref hustrun med våld eller hot ur stugan. Hon medtog vanligen i flykten den krok med hvilken dörren kunde invändigt stängas. När hon icke hann det, tillsade Sven Johan Andersson barnen att pälägga kroken, men de åtlydde icke denna befallning och merendels återkom hustrun efter en stunds förlopp då mannen icke sade något deremot. Söndagsaftonen den 17 juli 1853 var Sven Johar Andersson ute i sällskap och förtärde 5 supar. Med ett halfstop bränvin i en butelj kom han slutliger hem när hustrun redan var färdig att gå till sängs och satt afklädd på sängkanten. Under öfverdådigt svärjande framtog han ur ett skåp fläsk och bröd, satte sig vid ett bord tre alnar från sängen, skar fläsket med en qvarterslång, spetsig täljknif som låg på bordet, åt och tömde derunder två glas af dei hemförda bränvinet. På hustruns förmaning att icke upa så mycket och att spara bränvinet och fläske: till matsäck dagen derpå, då han skulle på slåtterhjelp, svarade han det angår dig icke, det ä icke ditt; en gäng, när jag blir rasande, skall du g ät., I detsamma sprang han upp mot hustrun oc! stack henne, utan vidare yttrande, med knifven halsen. Hon ryckte knifven ur säret och ropade: har du intet kristligt vett? spring efter Skoa!hvarmed afsägs en af grannarne, samt skyndade wu. men qvarhölls i förstugan af mannen, som förklars sin afsigt dermed hafva varit blott att hindra henn: visa såret för främmande folk. Hon slet sig doch lös och hann blott 20 eller 30 alnar från stugar framåt vägen, der hon neddignade. Mannen, som skyndat efter henne, inträffade pi samma gäng som ätskilliga gravnar, dem 9-ärige sc nen Johan, äldst ibland de hemmavarande barcern enligt Ingrid Gabrielsdotters uppmaning tillkallat. Sven Johan Andersson, blodig på händeraa och epic skjortärmen ända upp till axeln, ropade vid namr sin hustru som redan var sanslös och orörlig, tog hennes hufvud, ref stycken af hennes lintyg och sökte stoppa dem i säret, yttrade med bedröfvelse: ,de här blir aldrig väl och bjelpte en af grannarne at bära hustrun i stugan, der hon lades i sängen cc genast afled, till följd af blodförlusten. Tillfrågad af nämnde granne om förloppet, ni bustrun särades, ställde Sven Johan Andersson si; vid den frön sängen mest aflägsna ändan af bordet, med ansigtet mot sängen, och sade sig i sädan ställning, frän denna plats, hafva kastat knifven mo hustrun, uppgifvande såsom anledning dertill,-att hor i några dagar förtretat bonom. På grannens uppmaning gick han derefter till säng med de tre hemmavarande barnen och insomnad svart tungt, men förbjöd dessförinnan sonen Johan att för nägon säga annat, än att knifven blifvit kustad emot Ingrid, och hotade Johan med stryk, on han uppgåfve sanna förhällandet. När 6-åriga dottern Anna Cajsa sednare på natte: följde Sven Johan Andersson till Ulfängen, der ha förhördes och togs i förvar, hotade han Anna Caj:z under vägen att taga lifvet af henne, om hon sad: annat, än att han kastat knifven mot Ingrid. Barnen vågade ej heller yppa rätta förhållandet förr än de vid häradsrätten dertill anmanades och för hördes i fadrens frånvaro. Sjelf vidh5ll han ändock sitt föregifvande att icke hafva stuckit hustrun med knifven, utan blott kasta: den, emellanåt med förändrad utsago, att han skullc med ansigtet vändt ifrån bustrun hafva kastat knif ven öfver sin axel emot sängen, för att, om icke skada, ätminstone skrämma hustrun och vedergällz henne för det hon retat honom. Barnens häremot stridiga berättelser ville han, få grund af deras minderårighet, fränkänna allt vitsord ; men, efter erinran af domaren att icke öka sin brotts. lighet och belasta sitt samvete med osanning, som möjligen blefve hans sista ord till de små barnen och det sista minne han åt dem efterlemnade, föll Sven Johan Andersson i gråt och erkände slutligen sanningen af barnens berättelse, att han stuckit ihjäl sin hustru. Göta hofrätt dömde Sven Johan Andersson att halshuggas, och han sökte hos K. M. förskoning frän dödsstraffet, åberopande att han oaktadt det hätska förhållandet emellan honom och hustrun icke haft för afsigt att döda henne, utan blifvit dertill hänförd af ögonblicklig öfverilning, hvartill äfven ruset bidragit, men som han nu djupt och bittert ångrade. Hofrättens utslag blef faststäldt.