Aftonbladet – 24 februari 1855, sida 3

YCACIPTISCEHA OIOTARATAUG: Tveög IaSb; I Oe rigt stilla i spanmålsmarknaden. BLANDADE ÄMNEN. Sir de Lacy Evans. Denne från Krim nyligen återkomne engelske general är till börden irländare och son till en simpel mr John Evans. Fvad han är — yttrar en korrespondent från Locdon — derför har han att tacka sitt goda svärd och sitt lika goda förstånd, och vore han son till en hertig, så hade han nu vait faltmarskalk och redan ett halft dussin gånger premierminister. Under det turkisk-ryska kriget 1828—1829 skref han en bok om Rysslands planers. Sednare anförde Evans den britiska hjelpkären i spanska inbördeskriget och utvecklade derunder stora fältherreegenskaper. Hela hans belöning blef en långsam befordran till generalmajor. Först vid utbrottet af det nu pägående kriget, då man behöfde honom, blef han utnämnd till generallöjtnant. På Krim gjorde han Raglan mängfaldiga gånger uppmärksam på de faror, för hvilka engelska härens högra flygel och väsen till Balaklava voro blottställda. Men hans päminaelser vunno icke gehör af den högförnäma genveralstaben. När den fara, hvilken han förutsett, inträffade, steg han upp från sjuksängen, kastade sig på en häst och tjenade under sin egen yngre underbefälhafvare. Jaz var för 20 år sedan lika god officer som nu — yttrade han här om dagen i underhuset, och centnertungt måtte dessa ord hafva fallt på vederbörande. — Med anledning af vår berömda lands maninnas, fru Jenny Lind-Goldschmidts uppträdande helt nyligen vid de fyra konserterne i Hamburg, förekom i ett derstädes utgifvet blad nedanstäende ,skiss,, som det troligtvis skall intressera hennes vänner och beundrare här hemma att läsa. Hvad deri yttras om henne såsom dramatisk såvpgerska, torde emellertid ej obetingadt biträdas. Jenny Lind-Goldschmidt. (Skiss af J. Henning.) Som man efter årsläång skilsmessa åter helsar en kär bekant, så har nu Hamburgerpubliken på det bjertligaste sätt emottagit Jenny Lind. Trolikrafcen -af hennes namn hear utöfvat sin fordnoa makt, och konsertsalen är öfverfylld så ofta hon sjunger, alldeies som vid hennes första uppträdande för 9 är sedav. Ty huru också afunden och den beställsamma Fara må äflas, Jenny Lind är ännu alltid densamma. Också stär hennes namn i det inverligaste samband med Hamburg. Hamburg är, näst Wien och Berlin, hennes konstnärsryktes vagga, och författaren til iessa rader smickrar sig med att hafva varit en af de förste, som eldad af ungdomlig entusiasm wupplyfte namnet Jenny Lind på journalistikens vingar. Det var, om jag icke bedrar mig, år 1846 som Hickan från främmande land först gästade hos oss hamburgare. Norma visade sig i Druidernas Jund, och stadsteatern förmådde knappast rynisma ähörarce från när och fjerran. Hon fortsatte sitt triumfiäg enom Tyskland, genomreste sedan det guldrika Amerika och ätpjöt i Albion, der hon sjöpg så väl i den förnäma verldens salonger som vid kyrkokonserter och för välgörande ändamål, en hyllning utan mått och like. Derpä lemnade hon operasången och grundade åt sig i Dresden en vänlig asyl. Men hvad är det som gör att denna sångerska utöfvat och ännu utöfvar en så underbar tjusningskrafi? Vi hafva hört konstnärinnor med en vida omfängsrikare och starkare röst och som i teknisk färdighet ingalunda stätt efrer för denna Sverges dotter; mea ingen af dem har gjort ett sådant intryck på oss. Jo, det är den ädelt enkla, den, att jag så må säga, kyska georen af nordgermanisk natur, i hvilken hon sjunger och till hvilken hon tycks vara andligen döpt. Men Jeony Liedvar aldrig n egentlig dramatisk sångerska. Dertll fattas henne individualiseriog och fallkomlig hängifvelse åt rolen, äfvensom passionens eld. Hennes fack var och är det enkelt naturliga, veka, rent qvinliga. — Ännu minnes jag hennes und4erbara djupt gripande framställving af Amina i Sömngångerskan. Denna Belliniska somnambula,, skref jag då, är en näktergalssåog, en kärleksdikt. Den unga muntra landtickan skrattar och skämtar i full lefnadsglsdje vid sin utvaldes hand. Aldrig har den skälmska munterheten, denna öfverfödande känsla af lycka blifvit mera retande framstålld än af Jenny Lind. I andra akten framställer hon, med underbar konseqvens och plastik i blick, hållning och sång, det somnambula halflifvet — och slutärian sedan, Lycka och fröjd, der den kärlekssälla landtfickans jubel sammansmälter med den allt inspirerande konstnärinnans hänryckning, — detta är englaröster, detta är uppenbarelsen af en gudomlig genius. — Denna Amira är Jenny Lind sjelf. Afunden missunnar flickan hennes lycka. Hon har att kämpa med misstydninga och kabaler både här och der, men hon går segriude ur striden och finner slutligen — vi tillönska hen det — efter ett kort somnambullif i kullisernas ve en den renaste lycka i den verkliga verlden. Desta ord hafva blifvit till sanning. Den af lyckan ombuklade sångerskan kan nu helt och hållet följa sin böjelse; hon sjunger nu mera blott på konserler för stt göra sig sjelf och andra lyckliga. Också är Jenny den största sängerska på folkvisans område vi någonsin hört. Här eger hennes röst en egendomlig tjusniog, och hennes visor äro underbart hävförande ionmålningar. De likna ett stilla älskligt landskap, och musiken är månen, som Ööfvergjuter detsamma med sin milda glans och sina silfverstrimmor. Antingen hon med giödande entusiasm lyfier sig på sångens vingar, eller hon sjunger en vaggvisa af Taubert, eller tillsammans med echo trallar en Dorsk folksång — alltid påminner hon oss om skaldens ord: Jublande saligt, bedröfvad till döden, å Lycklig du är om blott älska du vet.s Hvarför sångerskan trädt fram ur sitt Stilleben (det sägs hon ämnar sig åter till England), vilja vi icke på förhavd fråga. Nog af, hennes genius drifver henne, och hon måste nu en gång sjungar. — Huru man fabricerar desertörer. (Ur franska tidningen Charivari.) — Hör bit, sergeact Goulatromboff! — Här är jag, general. — Har du lust att åtaga dig en sak? — I vår höge kejsares och Tvär heliga kyrkas tjenst finns ingenting som jag icke ätager mig. — Välan då, här erbjuder sig ew det I yppersta tillfälle att visa din ifver. Vår höge herre