Aftonbladet – 22 februari 1855, sida 1

betydenhet; fårorna i hans ansigte jemnades småningom och han helsade Philip artigt. Nåväl, herr uppsyningsman, hvem för ni nu till oss igen? sade han och utsträckte handen efter det lettre de cachet, som denne uppdrog ur sin ficka. En adelsman. det syns, till och med en adelsman som bör ha förorsakat stora förhärjelser bland hofvets och stadens damer... Hm, jag svär på att qvinnor äro inblandade i hans affär. Jo, jo men, jag tycker om dylika pensionärer; allt sedan hertigens af Richelieu tid har man ej skickat mig några sådana. Han började uppmärksamt genomläsa papperet; sedan började han tala sakta raed uppsyningsmannen. I samma mån samtalet förlängdes mörknade guvernörens ansigte. En advokat, en tidningskrifvare I utropade han med harw; är det för dylika figurer som Bastiljen är byggd? Numera har jag bara fångar utan allt värde, Jag klagar, men man hör mig icke. Jag kan knappt behålla min plats! Vredgad skrynklade han tillsammans papperen som lågo på pulpeten. Fäångvaktaren frågade: Hvar skall jag sätta honom, herr guvernÖör?a Kors hvad ni har brådtom. Det skall bero på... Jag vet icke ännu hvilka konsiderationer jag bör bevilja den här unge upprorsmakaren. Ni heter Lussan? fortsatte han vändande sig till fången. Philip de Lussan, herr markis. Det är bra! Här skall ni heta... hvad skola vi hitta på... Nansul det låter litet löjligt. ... Sullan låter bättre... låtom oss taga Sullian, det är mest välljudande... J bören, mina herraw,, fortsatte han vänd till skrifvarne och fångvaktaren, vår nya gäst heter hos oss Sullian.